Författning

Våra grundläggande författningar – regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen – som vanligen kallas grundlagen, utgör den skrivna och rättsligt bindande normen för vår demokrati. Grundlagen ska vara djupt förankrad i den svenska och västerländska kulturtraditionen och därmed också grundad på en samhällssyn som präglas av kristen etik och humanism.

Grundlagen ska uttrycka en värdegrund som bygger på människors lika värde och personliga värdighet och med detta som en given utgångspunkt skapa en balans såväl mellan den offentliga maktutövningen och de enskilda människorna som mellan de olika nivåerna av beslutande organ i samhället. Grundlagen ska vara den fasta grunden för alla offentliga normer och beslut.

Grundlagen ska säkerställa de rättigheter som alltid ska finnas för den enskilda människan och skydda dessa rättigheter från övergrepp. Grundlagen ska alltså garantera och skydda de mänskliga rättigheterna. Sådana rättigheter är framför allt rätten till liv, personlig frihet och integritet, åsiktsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet och rätten till egendom. Fri- och rättighetsskyddet ska vara relaterat till förhållandet mellan det allmänna och den enskilde såväl som mellan enskilda.

Rätten till egendom är en mänsklig rättighet och därför ska en regel finnas i grundlagen som garanterar fullgod ersättning vid olika former av inskränkningar i äganderätten.

Grundlagen ska även säkerställa att ingen diskrimineras på grund av kön, ålder, funktionshinder, etniskt ursprung, religion, sexuell identitet, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, ekonomisk eller social ställning. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har numera införlivats i den svenska lagstiftningen och konventionen förtydligar och ger ytterligare tyngd åt grundlagens regler.

En realistisk människosyn säger att alla människor är ofullkomliga. Därför kräver en fungerande demokrati en klar maktdelning mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Gränserna mellan dessa maktcentra ska tydliggöras i grundlagen. Domstolarna har under lång tid haft en oklar funktion i förhållande till riksdag och regering. En hörnsten i den västerländska rättstraditionen är en rättskipning som är oberoende och står fri från den politiska makten. Domstolarnas ställning ska därför vara stark och självständig. Den enskilda människan får därigenom en starkare ställning i sina mellanhavanden med stat och kommun, och balansen mellan den enskilda människan och den offentliga maktutövningen säkerställs.

Det måste finnas klara korrektiv mot maktmissbruk och maktkoncentration. En obunden och kompetent revision på statlig och kommunal nivå måste av detta skäl finnas.

Det ska finnas en effektiv lagprövningsrätt. En författningsdomstol ska därför finnas för att stärka demokratin och kontrollera maktutövningen hos riksdagen, regeringen och kommunerna. Den ska i första hand behandla frågor som rör grundlagen eller har anknytning till denna. En viktig uppgift för domstolen blir därför att pröva om lagar och andra författningar står i överensstämmelse med grundlagen. En annan viktig uppgift för domstolen ska vara att pröva klagomål angående riktigheten av allmänna val och därmed sammanhängande frågor.

Regeringsformens portalparagraf pekar ut den kommunala självstyrelsen som ett medel att förverkliga demokratin. En reell kommunal självstyrelse är ett centralt demokratiskt instrument och det förutsätter en kraftfull rättslig kompetens för kommunerna att utöva den.

I grundlagen behövs därför bestämmelser om hur den kommunala beslutskompetensen ska utövas. För att sådana skrivningar ska ha rättsliga verkningar för förhållandet mellan stat och kommun krävs en tydlig lagprövningsrätt, som medger att kommunerna kan hävda utövandet av sitt av grundlagen fastlagda kompetensområde gentemot regering och riksdag. På detta sätt blir den kommunala självstyrelsen ett uttryck för subsidiaritetsprincipen. Denna princip bör skrivas in i svensk grund- lag som riktlinje för den vertikala maktdelningen.

Samtidigt som kommunerna ges en vidsträckt bestämmanderätt inom sitt kompetensområde måste de enskilda människorna kunna lita på att deras lagliga rättigheter respekteras av kommunala organ. Finansieringsprincipen måste respekteras när staten ålägger kommunerna nya uppgifter. Så kallat lagtrots av kommuner i enskilda fall ska beivras på ett effektivt sätt.

Sverige ska vara indelat i ändamålsenliga kommuner och landsting/regioner. Den regionala självstyrelsen ska upprätthållas genom direktvalda regionala fullmäktige och egen beskattningsrätt.

Svensk medborgare bör i princip alla kunna bli som stadigvarande vistats i landet under minst fem år. Internationaliseringen och flyktingströmmar innebär att människor i allt högre grad bor och arbetar i fler än ett land under sin levnadstid. Detta innebär att allt fler människor känner djup samhörighet och anknytning till mer än ett land. Eftersom medborgarskapet i grunden är en fråga om säkerhet, trygghet, rättigheter och skyldigheter, men även om identitet och kulturellt/etniskt ursprung bör möjlighet till dubbelt medborgarskap finnas.

Monarkin har en stark folklig förankring i Sverige. Monarkin är också en identitetsskapande tradition som betyder mycket för svensk kultur och historia samt för Sverigebilden internationellt. Därför ska Sveriges statsskick även fortsättningsvis vara konstitutionell monarki.

Läs mer ur Kristdemokraternas partiprogram