I de befriade länderna på kontinenten växte kristdemokratiska partier snabbt fram som en ny och självständig politisk kraft. Katolska och protestantiska väljargrupper övervann de konfessionella hindren och gick samman. Gemensam var ambitionen att återuppbygga Europa på de kristna värden, som övergivits under den sekulariseringsprocess som pågått sedan upplysningstiden. Krigsförbrytare ställdes inför rätta och dömdes för brott mot mänskligheten trots att de följt sitt lands lagar. Med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna fick ett naturrättsligt synsätt och människovärdet en världsvid renässans. Kristdemokratin påvisade politikens och rättssamhällets sårbarhet utan en hållbar etik och värdegrund. Med personalismen, förvaltarskapsprincipen, ofullkomlighetstanken, subsidiaritetsprincipen, betoningen på naturliga gemenskaper, klassförsoning och samhällsgemenskap, social marknadsekonomi och internationell solidaritet visade kristdemokratin sin politiska särart och ideologiska styrka. Kristendomen och det kristna arvet utgjorde en självklar utgångspunkt och inspirationskälla för de kristdemokratiska partier som ledde Europas återuppbyggnad. Kampen stod mot människoförakt, rasism, klasskamp, planekonomi, laissez-faire-liberalism och egoism. Fronterna var mot såväl vänster som höger.