Kristdemokraternas värdegrund

Kristdemokrati är demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund. Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen. Kristdemokratin är värdeorienterad. Med detta menas en politik som har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum.

Människosynen utgår från att människan till sin natur är rationell eller förnuftig, vilket ger henne frihet och möjlighet att välja mellan ont och gott. Hon är moraliskt medveten och råder över sina egna handlingar. Det gör henne moraliskt ansvarig. Värdet ger henne rättigheter och ansvaret ger henne skyldigheter.

Människan är ett mål i sig. Ingen annan människa får äga henne eller på ett kränkande sätt använda henne som ett medel. Denna människosyn brukar beskrivas som att människan är en person, vilket innebär att varje människa är en unik och oersättlig individ och har samma absoluta och okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell identitet. Människovärdet är knutet till existensen, inte till olika stadier eller situationer i den enskilda människans livscykel eller till hennes förmågor eller egenskaper. Denna människosyn ger en god grund för jämställdhetsarbetet. Det faktum att människan i olika livsstadier och situationer eller på grund av någon skada inte kan handla rationellt upphäver inte hennes rationella natur.

Varje människa är således en unik person i och med att hon existerar, och som person är hon född in i ett sammanhang av andra personer med ett ömsesidigt beroende. Människan har såväl kroppsliga och själsliga som andliga behov. Kristdemokratisk politik tar sin utgångspunkt i denna helhetssyn på människan. Detta kallas för personalism. Utifrån en personalistisk människosyn vill vi värna alla människors liv, frihet och värdighet. Vi vill solidarisera oss med de svaga och förtryckta. Vi vill ansvarigt värna och förvalta djur, växter och jordens resurser. Vi vill bygga demokratin på denna människosyn och värdegrund.

Demokrati som beslutsmetod garanterar i sig inte att människovärdet och att mänskliga fri- och rättigheter respekteras. Med demokrati som statsform och politisk metod följer yttrandefrihet och alla medborgares lika möjlighet till inflytande, men med majoritetsbeslut kan också en minoritet förtryckas och fri- och rättigheter kränkas. Därför behöver alla samhällen en gemensam värdegrund. Vi anser att de värden, rättigheter och skyldigheter, som inspirerats och förts vidare av den kristna traditionen, är oundgängliga som grund.

Med den enskilda människans ansvar för sitt liv, sina resurser, beslut och handlingar följer ett förvaltarskap. Ansvaret att förvalta gäller såväl de egna som de gemensamma resurserna. Ett vitalt och solidariskt samhälle med ett gott förvaltarskap kräver att vi alla odlar viktiga medborgerliga dygder och karaktärsegenskaper. Det handlar om rättvisa, måttfullhet, mod och praktisk klokskap, men även om omsorg och kärlek. Vi kommer aldrig någonsin att helt och fullt kunna leva i enlighet med dem, men vi behöver dem för att vi som människor ska sporras till ett gott förvaltarskap av våra talanger och resurser.

Förvaltarskap över gemensamma resurser rör såväl materiella som andliga värden. Miljön och naturresurserna måste förvaltas ansvarsfullt, så att goda livsbetingelser inte äventyras och så att kommande generationer också får del av dem. Människan bör därför ingripa i naturen med försiktighet och klok urskiljning. Andliga och kulturella värden utgör ett rikt arv, som behövs för att bevara och vidareutveckla en civiliserad identitet och samhörighet. All politik måste ta hänsyn till det känsliga samspelet i naturen. En socialt och ekologiskt ansvarsfull marknadsekonomi byggt på ett fritt företagande ger goda politiska förutsättningar för ett gott förvaltarskap. Förvaltarskapsprincipen hjälper oss att tänka långsiktigt och att därmed värna de nödvändiga livsbetingelserna. Förvaltarskapsprincipen är en god politisk ledstjärna för det gemensamma bästa och för ett gott samhälle.

Kristdemokraterna vänder sig emot de avigsidor i konsumtionssamhället som lett till en materialistiskt inspirerad slit- och slängfilosofi. Det har hittills lett till en oansvarig hushållning med förgiftning av luft, vatten och mark som följd. Vi vänder oss också emot en panteistiskt färgad natursyn, ekosofismen, där människan varken tillåts ingripa i naturen eller förvalta den, utan reduceras till en länk i kretsloppet utan ett specifikt värde.

Enligt kristdemokratiskt synsätt ska samhället byggas underifrån. Människor, som till sin natur är sociala varelser, formar gemenskaper med frihet och förvaltarskap, rättigheter och skyldigheter utifrån särskilda ändamål. Det börjar med gemenskaper som uppstår naturligt, såsom familjer, släkt och vänner. Också det civila samhällets övriga gemenskaper som grannskap, intresseföreningar, fackföreningar och trossamfund kan rationellt motiveras utifrån sin ändamålsenlighet. Vi kallar dem för naturliga gemenskaper. De utgör stommen i samhället och kompletteras med lokala och regionala gemenskaper till den statliga nivån. Därefter kom- mer internationella organisationer och sammanhang mellan länder.

Varje naturlig gemenskap är ett grundläggande värde i sig. Värdet ger dem rättigheter och skyldigheter gentemot sina medlemmar men också gentemot andra gemenskaper och nivåer. Enligt vår mening har dessa naturliga gemenskaper också rättigheter att utifrån sina ändamål förverkliga allmänt giltiga och grundläggande värden. Dessa värden behöver inte vara identiska för alla gemenskaper. Frihet är emellertid ett grundläggande gemensamt värde för såväl varje människa som varje naturlig gemenskap. För till exempel en familj innebär ”frihet” att kommunen eller staten inte ska gå in och bestämma i familjens ställe. Däremot spelar de offentliga nivåerna en viktig roll som stöd och för konfliktlösning mellan naturliga gemenskaper på lägre nivåer.

Det en gemenskap på ett ändamålsenligt sätt kan sköta ska den också få sköta. De överordnade gemenskaperna har en skyldighet att stödja där så behövs och detta stöd måste också respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas eget kompetensområde. Varje nivå är således i första hand kompletterande till de lägre och ska inte ersätta eller beröva dem vare sig dess uppgifter eller frihet. Om en överordnad gemenskap vill överta en funktion från en underordnad så ligger bevisbördan för bättre ändamålsenlighet på den överordnade gemenskapen. Detta kallas subsidiaritetsprincipen.

Människan är en gemenskapsvarelse. Hon utvecklas och mår bäst av att leva i en gemenskap som präglas av omtanke, ansvarstagande och solidaritet. Solidaritet kan definieras som den medmänsklighet och kärlek, som utgår från den gyllene regeln – allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem. Denna solidaritet sträcker sig bortom de naturliga gemenskaperna. Det är en strävan efter social rättvisa, det vill säga en ambition att utjämna strukturella orättvisor och skapa en rättvis fördelning av samhällets goda. Alla räknas och omfattas av samhällsgemenskapen. Detta kallar vi för solidaritetsprincipen.

Kristdemokratin vänder sig mot såväl individualismen som kollektivismen. Människan är beroende av nära gemenskap med andra. I den lilla gemenskapen får människan chansen att bli sedd och bli kompletterad. Det är i samspelet med andra som individen utvecklas till en unik personlighet. Den liberala individualismen betonar individen på bekostnad av de naturliga gemenskaperna. Människor har emellertid inte ansvar bara för sig själva utan även för sina närmaste, för relationer och för andra människor. Socialismen betonar kollektivet framför den enskilda människans frihet. Individer, familjer och olika slag av minoriteter hotas av kollektivismen och av sådana demokratiska beslut, som inte respekterar individers, familjers och naturliga gemenskapers rättigheter och skyldigheter.

Vi lever i en ofullkomlig värld. En värld där människan ständigt finns i ett spänningsfält mellan ont och gott. Tanken om människans ofullkomlighet pekar därför på något typiskt mänskligt. Alla människor begår misstag. Vi kallar detta för ofullkomlighetstanken. Ibland väljer vi till och med att göra det vi vet är orätt. Vi begår fel. Vi erkänner det ibland och förnekar det ibland. Längtan efter makt, status eller pengar kan förblinda, så att vi gör saker som vi egentligen inte borde göra. En vana att handla fel kan också döva samvetet.

I människans ofullkomlighet ligger också en stor potential. Hon kan välja det goda och hon kan välja att utveckla och förvalta sina gåvor. I denna valmöjlighet ligger det oanade drivkrafter att förändra människors villkor i positiv riktning bort från fattigdom, sjukdom och okunnighet. För att kunna förändra människors villkor till det bättre, krävs på det personliga planet en karaktärsutveckling, där dygd och duglighet i kombination med moralisk medvetenhet och integritet leder till att vi väljer det goda.

Insikten om människans ofullkomlighet klargör behovet av medborgerlig samverkan och maktdelning och lägger en viktig grund för en utvecklad och realistisk syn på demokratin. I de politiska sammanhangen ger ofullkomlighetstanken dessutom insikten att inget politiskt parti ensamt står för den kompletta sanningen. Detta ger en ödmjuk inställning till politikens möjligheter.

För kristdemokraterna som politisk rörelse leder ofullkomlighetstanken och avståndstagandet från alla former av utopier till en öppenhet för debatt och kritik om möjligheterna att förverkliga de politiska idealen. Denna prövande attityd innebär att kristdemokratin är en samhällskritisk och reformerande kraft och intar en öppen hållning för samarbete med olika demokratiska och politiska rörelser. Sökandet efter samförstånd i stället för konfrontation är ett kännetecken för kristdemokratin.

Insikten om människans ofullkomlighet är en spärr mot utopiska föreställningar och drivkrafter. Utopism kan beskrivas som en romantisk vision om det perfekta politiska systemet. Tron på möjligheten att nå det fullkomliga samhället leder ofta till en farlig fanatism oavsett om den är kollektivistisk eller individualistisk.

Alltför sällan diskuteras frågor om vad som gör den enskilda människan till en god medborgare eller hur man får ett gott samhälle. Det handlar om etikens respektive karaktärens grundläggande betydelse för samhällsgemenskapen. Ett gott samhälle kan inte kännetecknas av att människor bekämpar varandra. Det handlar istället om att skapa ett så gott samhälle som möjligt för hela gemenskapens skull. Alla vinner på att arbeta för det gemensamma bästa och för det behövs medborgare som kan skilja goda handlingar från dåliga och som vågar ta ställning. Målet är det gemensamma bästa och det förverkligas utifrån gemensamma värden.

Behövs politik?

Behövs verkligen politik? Behövs partierna? Ordet ”politik” kommer av grekiskans ord för stadsstat, och har i västerlandets historia betecknat gemensamma angelägenheter för medborgare i en stad eller ett land. Politik innebär statskonst, det vill säga konsten att ta ansvar för, leda och försvara ett samhälle genom lagar och förordningar, myndigheter och rättsväsende. I vår tid handlar det om allt från vägar och skolor till relationer med andra länder. Gemensamma angelägenheter berör alla och allmän beskattning behövs för att finansiera dem. Visst förekommer det att politiska beslut fattas om sådant som mår bäst av att inte styras av politik. Därför behövs också politiska samtal och beslut för att avgränsa politikens område och inskränka den politiska makten.

Allt är inte politik. Alla människor och alla naturliga gemenskaper ska ha frihet och rättigheter att fullfölja sina livsmål. Goda förutsättningar för ett levande civilt samhälle, vid sidan av det offentliga, är mycket viktiga. Människor ska bestämma över sina egna liv; familjer till exempel över sin egen barnomsorg; fackföreningar och arbetsgivare över sina verksamhetsområden och avtal. Politiker måste motstå frestelsen att i onödan lägga sig i. Politiken ska skapa regler, ramar och förutsättningar genom bland annat lagstiftning.

Religion är inte politik. Politik är heller inte religion. I många kulturer är emellertid religionen bärare av den människosyn och etik, som genomsyrar samhället. I det avseendet är i vår del av världen kristendomen den tongivande förmedlaren av den människosyn och de grundläggande värden, som motiverar mänskliga rättigheter och skyldigheter. Det är emellertid möjligt att motivera människosyn och grundvärden med samma innebörd utan att referera till Gud eller den kristna traditionen. På samma sätt är kristdemokratins etiska grund för politik oberoende av personlig trosuppfattning när det gäller livsåskådning eller religion. Politiken rör människors gemensamma angelägenheter medan religionen dessutom rör människornas relation till Gud. Det finns således en distinktion mellan politik och trosliv. Samtidigt finns det alltid en risk att människor gör politik av sin religion eller gör religion av sin politik.

Politik kan bedrivas utan partier. Föräldrar kan engagera sig i hur skolan ska fungera: upprop kan göras om väginvesteringar och demonstrationer kan genomföras på gator och torg. Men alla berörda kan inte vara med och besluta om allt av gemensamt intresse. I moderna demokratier har vi valt att i allmänna val välja personer, som genom politiska partier representerar sina väljare, den representativa demokratin. Partiernas roll är att utifrån sina värderingar väga olika intressen mot varandra och därmed att stå för en ansvarsfull helhetssyn. De politiska företrädarna måste inse sina begränsningar och koncentrera sitt arbete på områden där dess värden och styrsystem behövs eller är överlägsna till exempel marknadens, det civila samhällets och familjens. Det innebär bland annat att säkerställa de långsiktiga spelreglerna för samhället.

Kristdemokratin bildar front såväl mot anarki som mot alla slags totalitära tendenser. Anarkismen, som vänder sig mot alla former av offentligt styre och auktoritet, kan idag spåras i militanta rörelser till vänster, till höger och i vissa extremt liberala riktningar. Om majoritetsbeslut får legitimera brott mot mänskliga fri- och rättigheter inom västerländska demokratier är detta ett uttryck för ett totalitärt förhållningssätt.

Hör etik ihop med politik?

För att ett samhälle ska kunna fungera behövs att invånarna omfattar vissa gemensamma värden. Varje civiliserat samhälle utgår från en sådan värdebas, en etik, som klargör hur man bör uppträda mot varandra. I alla samhällsbyggen har etik successivt kodifierats till lagar som medborgarna haft att rätta sig efter. Etiken har blivit till lagstiftning ungefär som upptrampade stigar blivit till allmänna vägar. Etiken bildar således ett sammanhang med politiken, och orsaken till att vi kristdemokrater betonar etikens grundläggande betydelse för politik är det faktum, att etik är och fungerar som en närande jordmån för rätt och lagstiftning.

Begreppet rättvisa förekommer ofta i den politiska retoriken och kan fungera som ett exempel. Om rättvisa överhuvud taget ska kunna skipas mellan medborgare eller mellan det offentliga och medborgarna, måste det ske utifrån en gemensam bas av värden. Traditionellt menas att ”rättvisa” som dygd är en förmåga att erkänna och garantera andras rättigheter. Men allt tal om rättvisa är bara tomma ord inför planlösa beslut, om det inte finns en medvetenhet eller kunskap om vilka allmänt giltiga värden alla människor har rätt att förverkliga och har ansvar för att andra får förverkliga. Om stat, lands-ting/regioner och kommuner ska garantera att rättvisa skipas, måste politiker veta vilka värden det är, som ska garanteras alla människor. Om barnen ska vara i centrum för politiken, måste politiker veta vilka grundläggande värden det är som ska garanteras barnen, till exempel liv, hälsa, kunskap, sanning, frihet, naturliga gemenskaper etcetera. Saknas denna kunskap om värden, blir orden om rättvisa och rättigheter innehållslösa. Politik utgår ifrån människosyn och värden. Det är viktigt att partierna tydligt redovisar vilken etik och vilka värden man utgår från.

Inga politiska beslut tas utan att människosyn och etik spelar en grundläggande roll. Lagstiftning är ett uttryck för samhällets etik, som i sin tur byggs upp av värden, rättigheter och normer. Värden kan identifieras genom att fråga efter det som är värdefullt för den enskilda människan, för alla människor och för samhället. Gemensamma eller allmänt giltiga värden är livet, människovärdet, kärlek, sanning, frihet, kunskap, den goda miljön etc. De är värden i sig. En rättighet innebär anspråk att få uppnå, uppleva eller realisera ett värde. Det handlar om rätten till ett meningsfullt liv, att bemötas med värdighet och respekt, uppleva kärlek, att få ta del av sanning, få tillägna sig kunskap och att få ta del av en ren miljö. En norm påtalar ett ansvar för värdena och rättigheterna till dem. Det kan gälla att respektera liv och andras människovärde, att visa kärlek, att hålla sig till sanning och hederlighet, tillägna sig kunskap och att värna miljön.

Ska lagstiftning och juridik bygga på etik?

Det finns en etisk grund för rätten, som inte kan avskaffas genom politiska beslut och som finns i människan oavsett kultur. Denna grund för rätten återfinns i den kristna etiken och naturrätten och har präglat västerländsk rättsuppfattning. Den har under historiens gång manifesterats från Magna Charta till en lång rad rättighets- och frihetsdeklarationer i Europa, USA och FN. Det är en realistisk etik, som innehåller allmänt giltiga värden (liv, hälsa, relationer, kunskap etcetera), vilka alla människor har rättigheter att uppleva och realisera samt ansvar och skyldighet att låta andra uppleva och förverkliga. Lagstiftning är ett uttryck för ett samhälles etik, och strävan ska vara att såväl ett samhälles lagstiftning som dess etik ska överensstämma med de allmänt giltiga värdena.

Etik förutsätter ömsesidighet. Om var och en själv ska bestämma värden och vad som är rätt eller fel kan egentligen de beslut som var och en fattar varken ifrågasättas eller tillbakavisas. Orsaken är att det inte finns en måttstock att värdera utifrån. Alla uppfattningar tycks vara lika riktiga eller felaktiga. Men detta går inte ihop med de flestas erfarenhet och övertygelse att en del moraliska ståndpunkter har mer fog för sig än andra. Att till exempel ljuga, misshandla eller tortera en människa är moraliskt fel oavsett var i världen det äger rum, har ägt rum eller kommer att äga rum. Kristdemokratisk politik utgår ifrån en realistisk etik, som är allmänt giltig och oberoende av enskilda individer eller traditioner.

Vi kristdemokrater vänder oss emot den politik, som enbart baseras på nyttoetiken (utilitarismen). Enligt denna etik skulle det rätta kunna beräknas med hjälp av den kalkylerbara nyttan. Enligt detta synsätt är det ibland fel att döda ett oskyldigt människoliv och ibland är det rätt. Allt beror på effekterna. Något människovärde i sig finns inte. Vi vänder oss även mot den rättspositivism som vilar på antagandet att enbart den av riksdagen fastlagda rätten äger legitimitet. Likaså vänder vi oss mot den så kallade värdenihilismen som hävdar att det inte finns några allmänt giltiga värden. Svenska filosofer, statsvetare, jurister och politiker har i stor utsträckning under 1900-talet präglats av den så kallade Uppsalaskolan. Detta har påverkat utformningen av till exempel det svenska statsskicket och det svenska rättssystemet samt bidragit till den i vår mening felaktiga uppfattningen om statens neutrala roll inom etiken och om rättens enbart instrumentella karaktär för politiken. Kristdemokratins utgångspunkt för rätten och demokratin är diametralt motsatt denna värdeneutrala eller värdenihilistiska inställning.

Kristdemokratins framväxt och egenart

De moderna kristdemokratiska partierna har vissa rötter i 1800- och det tidiga 1900-talets kristligt- sociala partier såsom tyska Zentrum, italienska Partito Popolare och det holländska anti-revolutionära partiet. Dessa partier, inte minst i Syd- och Centraleuropa, ofta inspirerade av den katolska socialläran, var icke-socialistiska reformistiska partier med brett väljarstöd ur alla samhällsklasser, ofta med stöd från den kristligt-sociala fackföreningsrörelsen. Värdeorienteringen, värnandet om familjen, rätten till fria skolor och stöd för småföretagan- det är, tillsammans med en medvetet social välfärdspolitik, drag som dagens partier ärvt från denna tid. Emellertid var dessa partier ofta konfessionella till sin karaktär, i så motto att katoliker röstade på ett parti, protestanter på ett annat. Under mellankrigstiden försökte dessa partier i det längsta bjuda motstånd mot kommunism, fascism och nazism. Åtskilliga kristligt-sociala politiker arresterades eller drevs i landsflykt.

Med det tredje rikets fall uppstod ett politiskt vakuum i länder som Tyskland, Italien och Benelux-länderna. En del politiska partier var komprometterade. Antingen var de nazister, fascister alternativt kommunister eller så hade de samarbetat med dessa partier. Andra partier hämtade sig från förföljelse och landsflykt. Det uppstod en stark reaktion mot nazism och fascism men även mot den makthungriga och snabbt växande kommunismen. Dessa totalitära samhällssystem hade i Tyskland och Italien uppstått ur svaga och havererade demokratier under depressionen och ur ett feodalt och konservativt privilegiesamhälle som Tsarryssland. Såväl som i närmast oreglerade kapitalistiska demokratier som i de totalitära diktaturerna hade sekulariseringen fört med sig värdeförskjutning och värderelativism. Människovärdet hade under början av seklet försvagats i västvärlden och kom att förtrampas och förnekas i diktaturerna.

I de befriade länderna på kontinenten växte kristdemokratiska partier snabbt fram som en ny och självständig politisk kraft. Katolska och protestantiska väljargrupper övervann de konfessionella hindren och gick samman. Gemensam var ambitionen att återuppbygga Europa på de kristna värden, som övergivits under den sekulariseringsprocess som pågått sedan upplysningstiden. Krigsförbrytare ställdes inför rätta och dömdes för brott mot mänskligheten trots att de följt sitt lands lagar. Med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna fick ett naturrättsligt synsätt och människovärdet en världsvid renässans. Kristdemokratin påvisade politikens och rättssamhällets sårbarhet utan en hållbar etik och värdegrund. Med personalismen, förvaltarskapsprincipen, ofullkomlighetstanken, subsidiaritetsprincipen, betoningen på naturliga gemenskaper, klassförsoning och samhällsgemenskap, social marknadsekonomi och internationell solidaritet visade kristdemokratin sin politiska särart och ideologiska styrka. Kristendomen och det kristna arvet utgjorde en självklar utgångspunkt och inspirationskälla för de kristdemokratiska partier som ledde Europas återuppbyggnad. Kampen stod mot människoförakt, rasism, klasskamp, planekonomi, laissez-faire-liberalism och egoism. Fronterna var mot såväl vänster som höger.

Samtidigt med händelseutvecklingen i efterkrigstidens Europa växte stora kristdemokratiska partier fram i Latinamerika. Först efter Berlinmurens fall har kristdemokratiska partier i ökad omfattning vuxit fram i Öst- och Centraleuropa. Med norska Kristelig Folkeparti som främsta förebild bildades i Sverige ett kristdemokratiskt parti först 1964. Sverige hade inte deltagit i kriget, vilket bevarade den partipolitiska strukturen men också den positivistiska rättstraditionen. Från början präglades partiets politik mycket av en protest mot den tilltagande sekulariseringen i samhället, som innebar att staten och olika institutioner som till exempel skolan skulle vara neutrala i den etiska undervisningen. Kristendomsämnet togs bort i skolan. Den kristna etiken försvagades samtidigt som materialismen växte sig allt starkare i samhället. Partiets namn var först Kristen Demokratisk Samling (KDS), men ändrades 1987 till Kristdemokratiska Samhällspartiet med förkortningen KdS, i samband med en revision av partiprogrammet. År 1996 ändrades partinamnet till Kristdemokraterna. Partiet har sedan 1984 varit medlem i den kristdemokratiska internationalen (CDI) och den europeiska organisationen (EUCD).

Kristdemokraterna är även med i det kristdemokratiska Europapartiet EPP samt dess parlamentsgrupp i Europaparlamentet.

Läs mer ur Kristdemokraternas partiprogram