Människan i samhället sig själv nog eller i behov av andra?

Är människan en ensamvarg, sig själv nog och utan behov av andra? Är det rädsla för fiender som gjort att människor förenats i samhällen och familjer? Eller ligger det i människans natur att bilda gemenskaper?

Varje människa föds in i ett sammanhang med nära relationer. Vi har ett djupt behov av andra människor och vi är alla i olika faser av våra liv så svaga att vi är helt beroende av andra.

Enligt den personalistiska människosynen är gemenskap något naturligt för människan. Människan tar ansvar för sig själv, för de sina och för sina livsvillkor. Hon bildar gemenskaper och sociala nätverk och mår väl av att ha goda relationer till sina medmänniskor. Familjer, släkt och samhällets övriga gemenskaper som grannskap, intresseföreningar, fackföreningar och trossamfund uppstår naturligt och kan rationellt motiveras utifrån sin ändamålsenlighet och hur verkligheten är beskaffad. Familjen är en naturlig gemenskap vars särskilda ändamål är omsorgen om barnen, och den binds samman av skyldigheter och rättigheter. Släkten föds man in i och grannskapet får man när man flyttar in i ett område. Intresseföreningar går man in i för att man drivs av liknande intressen och fackföreningar behövs för att organisera arbetstagare att tillvarata gemensamma intressen. Alla mår väl av att gemenskaperna präglas av trohet, omsorg, generositet och ärlighet.

Familjen är en naturlig och grundläggande gemenskap och utgör stommen i samhället. När den gemenskapen sviktar är det kommunens uppgift att socialt och ekonomiskt stödja familjen att kunna utföra sina uppgifter och skyldigheter. Detta stöd är en följd av subsidiaritetsprincipen, som innebär såväl att naturliga gemenskaper inte ska berövas sina uppgifter som att kommunen, som närmaste offentliga nivå över familjen, ska ge stöd vid behov.

Genom lagstiftning ska det offentliga respektera familjens sfär och rättigheter. Familjen ska inte berövas sina naturliga uppgifter utan i stället ges förutsättningar och vid behov socialt och ekonomiskt stöd att självständigt och tryggt kunna utföra dem. Den mest uppenbara skyldigheten är att ta hand om barnen och ansvara för deras utveckling in i vuxenlivet.

Naturliga gemenskaper som familjer, släkt, grannskap, företag, intresseföreningar, fackföreningar och trossamfund utgör det civila samhället. Dessa utgör sammanhållande nätverk, som inget samhälle kan vara förutan. De skapar starka sociala band med trygga och ordnade förhållanden. Om staten, landsting/regioner eller kommuner inte respekterar det civila samhällets rättigheter att fullgöra sina uppgifter undergrävs det gemensamma bästa. När det offentliga genom lagstiftning, skatter, incitament eller pålagor tar över det civila samhällets uppgifter ökar hela samhällets sårbarhet.

Kristdemokraterna betonar värdet av personliga relationer. Goda relationer är grunden för ett gott samhälle. Goda relationer ger oss stor personlig glädje och förståelse, de skapar trygghet och ordnade förhållanden, de påverkar effektiviteten i ekonomin och invånarnas mönster av solidaritet.

Familjepolitik

Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov – behovet att bli sedd och inte vara utbytbar. En viktig förutsättning för att en familj ska fungera är att alla respekterar vissa grundläggande värden som jämställdhet och respekt för varje människas integritet. En annan är att familjen inte fungerar som en sluten enhet utan snarare som en bas för ett vidare samhällsengagemang. Vid utformandet av politiken gentemot barnfamiljer är det viktigt att inse att familjerna ser olika ut.

I vårt föränderliga och globaliserade samhälle ökar familjens roll som identitetsskapare och balans- punkt. Perfekta familjer och felfria föräldrar existerar självfallet inte. Precis som i alla andra mänskliga sammanhang uppstår konflikter och det begås misstag också inom familjen. Trots sina brister är familjen den viktigaste byggstenen i samhället och den livsform som har störst möjlighet att vara den lilla nära gemenskap som behövs för att människor ska växa. Fungerar inte familjen som en bas fungerar inte heller samhället. Övergrepp och förtryck kan aldrig tolereras inom familjen, lika litet som någon annanstans. Men att sådant förekommer kan aldrig tas till intäkt för att avfärda familjen som samlevnadsform.

Att vara förälder är den mest ansvarsfulla uppgift man kan ha. Föräldraskapet innebär att man ikläder sig en viktig och betydelsefull samhällsuppgift, och man ska kunna kräva att få så goda förutsättningar som möjligt för att klara den.

Barnens och familjernas behov är utgångspunkten för familjepolitiken. Alla ska ha möjlighet att välja den barnomsorgsform som passar de egna förhållandena bäst. Uppgiften för stat och kommun är att skapa ekonomiska och praktiska förutsättningar för detta. Eftersom behov och önskemål varierar över tid och mellan olika familjer måste samhällets stöd till barnfamiljer vara organiserat så att det kan användas på ett flexibelt sätt.

Familjepolitiken måste skapa förutsättningar för föräldrarna att tillbringa mer tid med sina barn. En jämnare fördelning mellan förvärvsarbete och vård av eget barn skulle i många fall medföra förbättrad kontakt mellan föräldrar och barn, och även ge positiva effekter när det gäller att främja familjebildning och ökad familjestabilitet.

Kvinnor och män ska vara jämställda och ges samma möjligheter i familjen liksom i samhället i övrigt. Jämställdhet börjar redan i hemmet och barnet lär sig tidigt av föräldrarnas roller. Det är därför viktigt att med opinionsbildande arbete stimulera föräldrar att dela på föräldraledigheten så att båda får möjlighet att ta del av barnets utveckling och fostran. Barn behöver och har rätt till kontakt med båda sina föräldrar. Detta gäller inte minst den vardagliga kontakten, även om föräldrarna inte bor tillsammans.

Ensamstående föräldrars situation kräver särskild uppmärksamhet. Olika former av särskilt stöd såväl praktiskt som ekonomiskt och socialt ska finnas för att underlätta föräldraskapet. En stor grupp människor bor i ensamhushåll. Det är viktigt att deras situation beaktas i det politiska beslutsfattandet.

I ett samhälle med höga krav på småbarnsföräldrar att klara av både ett ansträngande yrkesliv och ett krävande föräldraskap utgör far- och morföräldrar samt andra släktingar och nära vänner ett omistligt stöd. Ett flexibelt utformat barnomsorgsstöd och en bostadspolitik som underlättar flergenerationsboende är exempel på hur sådana relationer kan underlättas.

Vid adoptioner ska eftersträvas att barnet får en ny mamma och pappa som ersättning för de biologiska föräldrarna. Adoptioner ska ges ekonomiskt stöd.

Stabila och fungerande familjer är bra för både barn och vuxna och en förutsättning för ett gott samhälle. Äktenskapet är den tryggaste juridiska formen för samlevnad mellan man och kvinna. Samhället ska i opinionsbildning och lagstiftning framhålla att en medveten vilja till stabil familjegemenskap bäst markeras genom äktenskapet. Parter som inte ingår äktenskap men som vill reglera sin samlevnad ska kunna ingå frivilliga avtal.

För att stödja familjestabilitet ska familjerådgivning finnas och vara lättillgänglig. Föräldrautbildning är en form av förebyggande insats som bör erbjudas alla. Samverkan med folkbildningen och andra frivilligorganisationer kan ge fördelar i dessa sammanhang. Olika slags mötesplatser för föräldrar och familjer ger goda förutsättningar för nätverk och gemenskap mellan människor.

Staten ska ge ekonomiskt stöd till barnfamiljerna så att dessa tillförsäkras en rimlig levnadsnivå. Pensionssystemet ska utformas så att vård av eget barn och/eller minskat förvärvsarbetande under småbarnsåren inte missgynnar ena föräldern.

Statens uppgift är att ge föräldrar ekonomiska möjligheter att själva välja på vilket sätt de vill utforma barnomsorgen för sina barn. Begreppet barnomsorg innefattar såväl föräldrarnas omsorg i det egna hemmet som daghem/förskola, familjedaghem, öppen förskola, fritidshem och andra former. Kommunernas uppgift är att tillhandahålla subventionerad förskoleverksamhet för de familjer som så önskar. Etableringsfrihet ska råda när det gäller olika alternativ, oberoende av vilken driftsform det är. Privat, ideell, kooperativ och kommunal drift kan förekomma. Förskoleverksamheten, som har en viktig pedagogisk uppgift, ska präglas av jämn och hög kvalitet i form av små barngrupper och personal med både pedagogisk och omvårdande kompetens. Föräldrars delaktighet ska uppmuntras och underlättas.

Socialpolitik

Den sociala omsorgen ska utgå från människans behov av små, naturliga gemenskaper, främst familjen. Socialpolitiken ska stödja när det brister och stimulera de positiva krafterna i dessa gemenskaper. Solidaritetsprincipen motiverar oss att ta gemensamt ansvar för alla människor, i synnerhet de utsatta.

De sociala nätverken byggs av människor i samverkan, gemenskaper, och är en naturlig och avgörande del av våra liv. I vardagslivet vävs ansvar och ömsesidigt utbyte av stöd och omvårdnad samman till ett starkare nät. Familjen och relationer mellan generationer är av avgörande betydelse.

Dessa sociala nätverk framstår som särskilt betydelsefulla när människor drabbas av svårigheter av olika slag. Välfärdssamhället ska bygga på att enskilda och grupper av människor som familj, grannar, föreningar, i första hand ges möjlighet att ta ett stort ansvar för den nära omgivningen. Med subsidiaritetsprincipen som grund ska det offentliga stödja de naturliga nätverken. Men det offentliga är ytterst ansvarigt för att alla ska kunna leva ett tryggt och värdigt liv. Offentlig, ideell och privat verksamhet ska komplettera varandra.

Målet för socialpolitiken är att stödja gemenskaperna och de enskilda människorna till egen försörjning och god omvårdnad. Socialpolitiken ska levandegöra att varje enskild människa har samma värde oavsett ålder, etniskt och socialt ursprung, sexuell identitet, religion eller kön. De insatser som görs av de sociala myndigheterna ska bidra till att fördela välfärden rättvist och solidariskt bland alla medborgare och ge alla likvärdiga förutsättningar. Socialpolitiska insatser måste präglas av respekt för den personliga integriteten och ge förutsättningar för inflytande och delaktighet från den enskilde, för såväl vuxna som barn.

Ett solidariskt finansierat socialförsäkringssystem ska finnas och vara garanterat i lag och/eller genom avtal. Socialförsäkringssystemet ska ge ekonomisk trygghet under livets olika skeenden. Självrisker ska kombineras med högkostnadsskydd. Nivåerna på ersättningarna ska utformas så att den enskilde stimuleras att delta i åtgärder som leder till så god hälsa som möjligt och återgång till arbetslivet.

Det finns tydliga samband mellan kostnaderna för socialförsäkringarna, hälso- och sjukvården, arbetslivsrehabiliteringen och kommunernas socialtjänst. För en effektiv användning av de samlade resurserna bör en finansiell samordning ske mellan dessa verksamheter. Lokalt organisatoriskt och finansiellt samarbete ska uppmuntras. På så sätt kan de offentliga resurserna användas på ett optimalt sätt till insatser för vård och rehabilitering.

Barn har rätt till en trygg uppväxtmiljö. Insatser för att stödja barn och ungdomar ska ske med utgångspunkt i FN:s barnkonvention och bygga på det nära nätverk som finns runt barnet. Samverkan mellan olika huvudmän ska vara väl utvecklad.

Kommunerna ska ha skyldighet att bistå när hjälpbehov uppstår. Socialbidragens konstruktion ska vara lika i hela landet. Varje kommun ska dock ha rätt att fastställa bidragsnivåerna utifrån principen om kommunalt självstyre eftersom de lokala förhållandena varierar.

Pensionssystemet ska utgå från den livsinkomst den enskilde arbetar ihop och som utgör grunden för den avgift som betalas in och den pension man får ut. En solidariskt finansierad garantipension ska finnas som skydd för den som inte kunnat arbeta ihop en rimlig pension. Pensionsåldern ska vara flexibel och utgå från den enskildes val. Delning av pensionsrätt mellan makar ska kunna ske. Pensions- rätt ska tillgodoräknas för vård av eget barn, studier och plikttjänstgöring.

Alkohol och andra droger

Det alkoholpolitiska arbetet ska syfta till att minimera alkoholskadorna genom en låg totalkonsumtion. Genom generella och särskilda åtgärder såsom information, en aktiv prispolitik, en restriktiv lagstiftning, åldersgräns för inköp och ett statligt försäljningsmonopol för alkohol skapas förutsättningar för att minska skadeverkningarna.

I det förebyggande arbetet ska insatser för barn och ungdomar prioriteras. Så kallade vita zoner – det vill säga vissa situationer och perioder som är helt alkoholfria – ska stödjas. Det gäller under graviditeten, barns uppväxttid, i trafiken och i arbetslivet. All offentlig miljö ska vara rökfri. Varken alkohol- eller tobaksreklam ska tillåtas. En åldersgräns för inköp av tobak ska finnas. Återhållsamhet med alkohol ska gälla vid offentlig representation.

Målet med narkotikapolitiken ska vara ett narkotikafritt samhälle. Allt icke-medicinskt innehav och bruk av narkotika ska vara förbjudet. Missbrukarvård ska inriktas på att bryta beroendet och ge förutsättningar för en ny drogfri livsstil. Vård och rehabilitering ska vara av hög kvalitet och erbjudas och vara tillänglig i hela landet. Den ska i första hand bygga på frivillighet. Tvångsvård ska användas restriktivt och endast där särskilda skäl finns. Frivilligorganisationers arbete med missbrukarvård är omistligt och ska stödjas.

Förenings- och fritidsfrågor

Människan finner det naturligt att bilda gemenskaper och sociala nätverk för att ta ansvar för sig själv, för de sina och för sina livsvillkor. Ett vitalt föreningsliv är av stor betydelse eftersom engagemang i föreningslivet innebär demokratisk fostran och normöverföring samt att det personliga ansvarstagandet främjas. Dessutom är föreningslivet en mötesplats där sociala kontakter skapas och utvecklas. Denna civila kultur är en förutsättning för en levande demokrati, men även för samhällets ekonomiska utveckling. Det sociala kapital som finns i de naturliga nätverken har därmed stor betydelse för politiken och dess möjlighet att förändra samhället.

Föreningar och andra sammanslutningar som organiserar människors kultur- och fritidsintressen kallas ofta för den ideella sektorn. Idéburna eller intressebaserade organisationer som vill ge röst åt särskilda grupper i viktiga frågor har starkt bidragit till det välfärdssamhälle vi har idag. Det är viktigt att politiker och offentliga tjänstemän inser att ideella organisationer är fristående från den offentliga sektorn och att de i första hand är till för att uppfylla organisationens mål. Det innebär inte att de saknar samhälleliga mål för sin verksamhet. Tvärtom är det viktigt att det sociala kapital som ideell verksamhet utgör också knyter an till demokratiska värden och att de vill medverka till för- bättrade livsvillkor utifrån sina syften.

Ideell verksamhet ska prioriteras framför kommersiella intressen vid utformningen av statens och kommunernas fritidspolitik. Gåvor till ideella organisationer bör vara avdragsgilla/skattefria. Det offentliga stödet ska i första hand inriktas mot barn- och ungdomsverksamhet. Vid utformningen av stödet är det viktigt att bevaka att flickor och pojkar ges likvärdiga förutsättningar för fritidsaktiviteter.

Idrotten är en av våra största folkrörelser som bidrar till god livskvalitet för många människor. Elitidrotten är en inspirationskälla för den breda idrottsverksamheten och måste ha rimliga villkor för att fungera. Grunden för idrotten som folkrörelse utgörs dock av många enskildas ideella insatser vars främsta syfte är att ge en bra fritidsaktivitet för barn och ungdomar. Det är viktigt att motverka elitism i tidiga år inom idrottsrörelsen.

Boende och samhällsbyggande

Människans närmiljö som den kommer till uttryck i vårt boende och samhället runt omkring oss är av stor vikt för vårt psykiska och fysiska välbefinnande. En trygg och estetiskt tilltalande närmiljö är viktig för att vi ska må väl och utvecklas i positiv riktning. Ett samhällsbyggande utifrån en kristdemokratisk värdegrund innebär att planera för trygga och vackra miljöer där medborgarna själva tar aktiv del i beslutsprocessen och känner sig delaktiga i skapandet av sina närmiljöer.

Att bygga ett samhälle, där alla trivs, känner delaktighet och trygghet, kräver en vision av det goda samhället. Denna vision innebär att allt samhällsbyggande ska ske utifrån människans behov av de små gemenskaperna. Därför bör planeringen av samhället på alla nivåer alltid ske utifrån vad som är bra för små gemenskaper, och hur sådana gemenskaper främjas. Ett sådant synsätt medför att man vid bostadsområdesplanering skapar utrymmen för människor att mötas i små gemenskaper och skapar ett småskaligt och greppbart boende även för den minsta av våra medborgare – barnet. För att främja umgänge över generationsgränserna bör flergenerationsboende underlättas. Särskild hänsyn måste också tas till de äldre och till funktionshindrade.

Det är viktigt att medborgarna som är berörda av en plan ska få komma in med sina synpunkter så tidigt som möjligt i planprocessen. Inför planbeslut ska konsekvensbeskrivningar göras, främst för hur planen påverkar de minsta, de äldsta, funktionshindrade och vår livsmiljö.

Tystnad blir alltmer en bristvara i vår miljö, särskilt i storstadsområdena. I den kommunala planeringen måste man beakta detta och aktivt verka för att det ska finnas tysta zoner till gagn för rekreation och fritidsliv.

Värdefulla kultur- och naturmiljöer ska bevaras och förutom tysta zoner ska även strålningsfria zoner inventeras och upprätthållas. Strävan bör vara att det i alla stadsdelar och bostadsområden ska finnas varierande upplåtelseformer, för att därigenom få till stånd en naturlig blandning av åldrar och människor med olika bakgrund och ekonomisk standard. Därigenom motverkas etnisk, social och ekonomisk segregation.

Vid planering som rör mellankommunala intressen, som till exempel externa handelscentra, bör en handelspolicy och konsekvensanalys upprättas. En god framförhållning i samhällsplaneringen minskar behovet av att tvångsinlösa mark. Expropriation – tvångsinlösen – bör tillämpas endast i undantagsfall. Planeringen bör också inriktas på att bygga och utforma samhällena så att trygghet främjas samtidigt som brott förebyggs och försvåras.

För att värna viktiga naturintressen från exploatering ska strandnära bebyggelse i princip vara förbjuden. Möjlighet ska finnas för kommunerna i enlighet med den kommunala självstyrelsen att medge strandnära bebyggelse där inte värdefulla naturintressen eller andra allmänna intressen kolliderar med önskemålen att bygga strandnära.

En god fysisk uppväxtmiljö bör betonas som viktig faktor inom bostadspolitiken. En bra bostad och en god närmiljö är av grundläggande betydelse för välfärden. Alla ska därför ha rätt till en bra bostad till rimlig kostnad. Boendet ska underlätta gemenskap och ett aktivt vardagsliv.

Kommunerna ska ha det sociala ansvaret för att trygga bostadsförsörjningen för sina medborgare. Det ska dock höra till det kommunala självbestämmandet att få avgöra på vilket sätt man vill säkerställa tillgången på bostäder för alla kommuninvånare.

De boende ska ha reella möjligheter att påverka sin boendemiljö och sina boendekostnader genom medansvar och inflytande. Möjlighet ska finnas att välja, inte bara mellan olika upplåtelseformer av olika storlekar, utan också mellan bostäder med varierande standard. Möjligheter till kollektivt boende i olika former bör finnas. Hyresgästens önskemål och synpunkter bör beaktas vid ombyggnader av flerfamiljshus. Samtidigt måste fastighetsägarens möjlighet att få betalt för gjorda investeringar tillgodoses.

Någon form av hyresreglering som skyddar de boende från oskäliga hyreshöjningar bör finnas. Hyressättningssystemet ska ta hänsyn till läge och standard. Ett lagstadgat besittningsskydd ska finnas. Allmännyttiga bostadsföretag/stiftelser ska ha likvärdiga konkurrensregler som privata bostadsföretag.

De boende måste ges stora möjligheter att påverka sin bostadssituation. Därför bör ombildning till bostadsrätt ske om minst hälften av de boende så önskar. Samtidigt bör den kooperativa hyresrätten utvecklas och ett system med ägarlägenheter finnas. Detta kräver att tredimensionell fastighetsbildning möjliggörs.

Beskattningen av fastigheter får inte stå i konflikt med äganderätten eller med skatterättsliga principer som skatt efter bärkraft och likabehandlingsprincipen. Småhus och bostadsrätter är i första hand inte en kapitalplacering, och ska därför inte beskattas årligen som om huset eller bostadsrätten genererar en löpande beskattningsbar avkastning. Eftersom staten inte har några direkta fastighetsrelaterade utgifter ska inte statlig fastighetsskatt finnas. Kommunerna bör ha möjlighet att ta ut en avgift som motsvarar kommunens självkostnader för fastighetsanknuten service.

Miljöanpassad arkitektur spelar en viktig roll för målet att uppnå en hållbar utveckling. Byggsektorn står för drygt en tredjedel av det globala resursuttaget, energiförbrukningen och det genererade avfallet. Återvinningsbara och hälsodeklarerade byggmaterial, användning av förnyelsebar energi och resurseffektiva lösningar är viktiga strategier för att minska byggandets miljöpåverkan. Bostäder måste också planeras så att de ger utrymme för kretsloppsanpassade lösningar, som källsortering av avfall. Inomhusmiljön behöver särskilt uppmärksammas, i offentliga lokaler som skolor och gruppboende, men också i egna hem och hyresbostäder.

Även lågavlönade barnfamiljer, pensionärer och studerande måste ges möjligheter till en rimlig bostadsstandard. Samhällets insatser bör utformas så att fattigdomsfällor undviks för förvärvsarbetande och arbetssökande.

Integration och flyktingpolitik

Det svenska kulturarvet, byggt på kristen etik och humanism och därmed en del av den västerländska kulturen, har bidragit till skapandet av vårt lands lagstiftning och rättstradition. Denna etiska grund utgör ett sammanhållande kitt för ett mångkulturellt samhälle, som innebär att många kulturer, religioner, livsstilar, språk och erfarenheter lever sida vid sida och berikar varandra.

Ett mångkulturellt samhälle fungerar inte utan en gemensam etisk grund som respekteras av både majoritetsbefolkning och minoritetsgrupper. En del av denna etiska och historiska grund är just respekten för andra individers och folkgruppers värde och särdrag. Den som har stark egen identitet och kunskap om sin egen historia har bättre förutsättningar att vilja och våga möta det annorlunda och främmande. Detta måste också gälla företrädarna för den svenska majoritetskulturen. Kännedom om den svenska historiska bakgrunden till vårt nutida samhälle är en del av den grund som skapar en stark egen identitet också hos de infödda svenskarna. Detta är en förutsättning för ett framgångsrikt arbete mot främlingsfientlighet.

Utgångspunkt för integrationspolitiken är att ge människor förutsättningar att kunna ta ansvar för sitt eget liv. Staten ska medverka till att underlätta och skapa förutsättningar, men inte planera och ta kontroll över människors liv. Det offentliga ska sträva efter goda levnadsvillkor för medborgarna samt skapa lika möjligheter för utveckling och förverkligande av livsprojekt.

Integrationspolitiken ska präglas av ett medborgarperspektiv. Medborgarna ska därför ha frihet och möjlighet att organisera sig efter eget önskemål, exempelvis kunna bilda egna sammanslutningar, starta förskolor och skolor på etnisk grund. Detta stärker identiteten och gynnar integrationsprocessen.

Sverige kan bäst verka för en generös och human flyktingpolitik genom att samarbeta med andra stater. Asyl-, viserings-, invandringspolitik och gränskontroller är viktiga gränsöverskridande politikområden. Därför bör EU:s medlemsländer ha en gemensam och generös flyktingpolitik, som tar hänsyn till människors skyddsbehov och där humanitära skäl väger tungt.

Migrationspolitiken får inte leda till att familjemedlemmar skiljs från varandra. Utvisnings- och avvisningsbeslut som leder till familjesplittring ska inte fattas eller verkställas, såvida inte synnerliga skäl finns. Barnperspektivet ska alltid finnas med i migrationsärenden.

När flyktingar kommer till Sverige måste hela processen vara utformad så att rättssäkerhet garanteras den enskilde. Resurser för mottagande av flyktingar och för utredning av deras situation ska vara tillräckliga för att åstadkomma korta handläggningstider, rättssäkerhet och effektiv hantering. Flyktingars och asylsökandes hälsoproblem, fysiska såväl som psykiska, måste uppmärksammas. Det är viktigt att seriös och tidig information ges om möjligheterna till stöd vid frivillig återvandring.

Medlemmar i frivilligorganisationer som verkar inom flyktingområdet men även andra med lämpliga kunskaper ska kunna medverka i asylutredningar som medborgarvittnen. Frivilligorganisationerna är också viktiga vid introduktionen av flyktingar i den fortsatta integrationsprocessen.

Invandrare ska garanteras goda möjligheter till undervisning i svenska språket och om det svenska samhället. Studierna bör individanpassas och kombineras med praktik på arbetsplatser för att öka möjligheten till integration i samhällsgemenskapen. Människors vilja och förmåga till egenförsörjning ska tas tillvara.

Skolbarn ska ges möjlighet till modersmålsundervisning för att kunna bibehålla god kontakt med sina föräldrars kulturella identitet och för att bredda den språkliga kompetensen i Sverige.

Invandrare ska åtnjuta samma frihet som övriga medborgare, ha rätt att bosätta sig var de vill, att utöva sin egen religion, lära sina barn sitt modersmål och för övrigt få utöva sina mänskliga rättigheter.

Sveriges ursprungsbefolkning och nationella minoriteter är en levande del av det svenska samhället och deras språk är en värdefull del av den svenska kulturen. Genom att tillerkänna samer, sverigefinländare, tornedalingar, romer och judar språkliga och etniska rättigheter stärks deras självtillit och kulturella identitet. Det är viktigt att dessa gruppers behov och intressen beaktas i alla delar av landet och på alla nivåer i den offentliga sektorn.

Utvecklingssamarbete och frihandel i en global ekonomi

Idén om att alla människor, var de än bor, har samma värde och att vi alla har ett ansvar för varandra utgör en stark motivation till den solidaritet som är grundläggande i den kristdemokratiska ideologin. Människovärdet är universellt och kan därför inte relativiseras av geografiska gränser.

De globala klyftorna är med denna utgångspunkt oacceptabla. En friare världshandel med rättvisare spelregler är en förutsättning för att klyftorna ska kunna minska. Bara då kan människor i de minst utvecklade länderna med egen kraft resa sig ur fattigdomen. I denna process kan långsiktigt utvecklingsstöd spela en viktig roll.

De övergripande målen för Sveriges utvecklingssamarbete måste vara att hävda människovärdet, främja mänskliga rättigheter och demokrati samt höja de fattigas levnadsnivå. Den enskilda människans situation måste vara i fokus för detta arbete. Måttet på utveckling kan därför inte enbart vara förändringar på makroplanet.

Mänskliga rättigheter är både ett mål och ett medel inom biståndet. Genom ökad delaktighet i samhället, starkare civila samhällen och större spridning av makt och resurser främjas förutsättningarna för en positiv ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling, liksom för en mer jämlik fördelning av resurserna.

Fattigdomsbekämpningen är mångfacetterad, men handlar ytterst om att ge möjlighet att få leva ett människovärdigt liv. Det innebär att främja ekonomisk tillväxt och handel, social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet, stöd att utveckla en fungerande nationell hälso- och sjukvård, hushållning med naturresurser och omsorg om miljön, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt säkerhet och konfliktförebyggande åtgärder. I de fattiga länderna bär ofta kvinnor huvudansvaret för familjen, och därmed de tyngsta bördorna av fattigdomen. Med tanke på deras ansvar för familj och barn ska kvinnors situation prioriteras i utvecklingssamarbetet.

Arbetet för global utveckling kräver en helhetssyn på relationerna mellan fattiga och rika länder, där såväl skuldavskrivningar som handel – bland annat genom ökad inhemsk förädling av råvaror, bistånd och miljöfrågor ingår. Bistånd i sig kan inte åstadkomma ekonomisk tillväxt, utan måste vara en komponent i en sammanhållen utrikespolitik till stöd för mänskliga rättigheter och de fattiga ländernas utveckling. Utvecklingssamarbetet bör framför allt inriktas på att överföra kunskap, och att ändra regler och strukturer som hindrar de fattiga länderna att utvecklas.

Handels- och biståndspolitiken måste samverka för att u-ländernas ekonomier ska integreras på ett hållbart sätt i den globala ekonomin. Det behövs handelsliberaliseringar för de produkter som de fattiga länderna är bäst på att producera. Tillgång till EU:s jordbruksmarknad är viktig för rättvisa spelregler för u-länderna. De behöver också få stöd för att utveckla den juridisk-tekniska kapacitet som krävs för att hantera alltmer komplexa handelsregler. Ny informationsteknik bör användas för att integrera utvecklingsländer bättre i världsekonomin.

Utvecklingssamarbetet baseras alltför mycket på givarnas tänkande, teknikval, ekonomiska system och sociala strukturer, där i-länderna överför sina livsstilar till u-länderna. Detta är inte socialt eller ekologiskt hållbart. Samtidigt som västvärlden söker nya hållbara produktionsmetoder måste internationellt bistånd i hög utsträckning inriktas på stöd till uppbyggandet av nationellt miljöskydd, utbildning samt överföring av miljövänlig teknik.

Utvecklingssamarbete kan bidra till fredlig utveckling och motverka konflikter. Samarbete för att bekämpa miljöproblem och HIV/AIDS-spridningen, liksom för att lösa vattenfrågan och hantera befolkningstillväxten, är starkt relaterade till de säkerhetspolitiska aspekterna. Stöd till mänskliga rättigheter och demokrati kan effektivt bidra till att stabilisera nyblivna men ännu svaga demokratier. Det konfliktförebyggande biståndet bör prioriteras, liksom insatser för försoning och stabilitetsskapande i efterkrigsområden.

Det humanitära biståndet är en viktig del av det internationella biståndet. Det är inte minst vid katastrofer och i konflikter som människor lider, flyktingströmmar uppstår och flest brott mot mänskliga rättigheter sker. Internationella och frivillig- organisationers resurser och distributionssystem bör nyttjas, speciellt då biståndet, på grund av väpnade strider eller diktaturregimer, inte kan nå fram via officiella kanaler.

Det slutliga målet med internationellt bistånd är att det en dag inte längre ska behövas. För att stödja den nationella biståndsviljan är det lämpligt att fastställa en biståndsnivå som gäller såväl i låg- som högkonjunktur. Sverige bör ge minst en procent av BNI i internationellt bistånd. Utöver detta bör staten på olika sätt främja människors frivilliga engagemang och gåvogivande till biståndsändamål.

Det måste finnas tydliga instrument för styrning, samordning och uppföljning av biståndet. Oberoende utvärderingar av biståndet ska ske. Detta gäller även för de multilaterala organisationer genom vilka en stor del av det svenska biståndet går.

Mänskliga rättigheter i utrikespolitiken

Om människovärdet ska stå i fokus, måste arbetet för att skydda och värna mänskliga fri- och rättigheter vara ett huvudmål för utrikespolitiken. Begreppet mänskliga rättigheter bygger på tesen att den enskilda människan ska värnas mot övergrepp i alla olika kulturer och religioner i världen. Mänskliga rättigheter reglerar individens rättigheter mot staten, och statens förpliktelser mot individen.

Svensk utrikespolitik ska främja fred, frihet och utveckling, samt mänskliga rättigheter, förståelse och försoning. Det handlar inte om att påtvinga andra länder en västerländsk syn på mänskliga rättigheter, utan om att främja sådana allmänmänskliga värderingar som gäller för mänskliga relationer i hela världen. Det är viktigt att diskussionen om mänskliga rättigheter präglas av förståelse för kulturella olikheter, likaväl som den står fast vid universellt gällande principer. En viktig del av den internationella politiken är tanken om försoning mellan folkgrupper och tidigare arvfiender.

Om de mänskliga rättigheterna ska stärkas måste efterlevandet av internationella förpliktelser garanteras. Därför måste FN:s ställning skyddas och stärkas, liksom olika internationella domstolar och rättssystem inom FN-systemet.

I främjandet av mänskliga rättigheter ska i första hand positiva verkningsmedel användas, som till exempel finansiellt stöd, kulturella samarbetsprojekt, samtal och dialoger för att främja mänskliga rättigheter. Som en sista utväg kan bojkott och sanktioner inom politiska, kulturella och ekonomiska områden bli aktuella.

En dialog om mänskliga rättigheter bör även föras bilateralt med enskilda länder. Det ger möjligheter till en djupare dialog. Även utvecklingssamarbetet ska baseras på respekt för mänskliga rättigheter. Detta ställer krav på biståndet, både när det gäller samarbetsformer och olika typer av stöd. Det rättighetsbaserade humanitära biståndet är centralt i det internationella arbetet. Den principiella utgångspunkten är att flyktingar, de drabbade och mest utsatta i konflikter, har rätt till hjälp och skydd.

Internationella organ som världshandelsorganisationen WTO, IMF, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna, måste också ställa höga krav på respekt för mänskliga rättigheter i sin verksamhet.

Förhållandet mellan näringslivet och mänskliga rättigheter kommer allt mer i fokus genom globaliseringen. Denna process ökar förutsättningarna för opinionsbildning och information i de mänskliga rättigheternas tjänst. Därför är det viktigt att förstärka de globala etiska koderna för näringslivet. I den tilltagande internationaliseringen är det inte längre enbart staten som har till uppgift att främja och garantera respekten för de mänskliga rättigheterna; alla enskilda människor och globala aktörer, såväl internationella organisationer som multinationella företag, har ett ansvar för sina medmänniskors situation.

Läs mer ur Kristdemokraternas partiprogram