Människor med funktionshinder

Myten om den perfekta människan som ideal och norm riskerar att bli ett hot mot grundläggande värden som delaktighet och solidaritet. Politiken måste förankras i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika med olika begåvning, intresse och förutsättningar. Den kristna människosynen uppfyller dessa krav.

Graden av handikapp är inte statisk, utan är snarare en följd av samhällets beredvillighet och förmåga att gå människor med funktionshinder till mötes. Funktionshindret blir i själva verket ett handikapp för den enskilde först när samhället inte förmår att kompensera bristerna.

Människor med funktionshinder riskerar att i olika sammanhang bli negativt särbehandlade. Detta är diskriminering och kan aldrig tolereras. Som yttersta ram för arbetet för funktionshindrades rättigheter behövs därför en lagstiftning mot diskriminering. Det viktigaste arbetet mot diskriminering görs emellertid under uppväxtåren. Av de gemensamma samhälleliga institutionerna har framförallt förskola och skola en viktig uppgift att förmedla normer och värderingar som bygger på den kristna människosynen om alla människors lika värde.

Men arbetet för funktionshindrade får inte begränsas till åtgärder som förhindrar negativ särbehandling; även insatser som är kompensatoriska minskar betydelsen av funktionsnedsättningen och är därför nödvändiga. Här handlar det om att minska människors handikapp i samhället. En viktig ledstjärna i detta avseende är FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder delaktighet och jämlikhet. De 22 reglerna som täcker in samhällets alla områden är ett utomordentligt viktigt redskap för stat, kommun och landsting/region vid planering och genomförande av all verksamhet.

Det är befogat att använda lagstiftningsinstrumentet för att underlätta situationen för de funktionshindrade. Det bör finnas en rättighetslag för funktionshindrade vilken skapar förutsättningar för goda levnadsvillkor. Det är emellertid viktigt att ansvar och finansiering följs åt så att inte den enskildes ställning hotas och medborgarnas tilltro till den gemensamt finansierade verksamheten undergrävs.

Ett annat viktigt sätt att minska funktionsned- sättningens betydelse är att öka tillgängligheten i samhället. Det måste till exempel vara självklart att man tar hänsyn till funktionshindrades behov av god tillgänglighet vid utformningen av offentliga inrättningar, anläggningar och informationssystem. Likaså måste utbudet av kultur- och fritidsaktiviteter också vara tillgängligt för personer med funktionshinder. I detta sammanhang måste särskild uppmärksamhet ägnas åt barn med funktionshinder eftersom de sällan kan hävda sina rättigheter själva med samma kraft som de vuxna. FN:s barnkonvention stadgar att barnets bästa ska komma i främsta rummet. Exempelvis har även barn behov av personlig assistans och färdtjänst och får inte diskrimineras på grund av sin låga ålder. Även när det gäller hjälpmedel måste hänsyn tas till barnens specifika behov.

Såväl hjälpmedel som utbildning, vård, omsorg och service av olika slag ska utformas efter den enskildes behov. Ansträngningar måste göras för att säkerställa en hög grad av valfrihet i detta sammanhang. Vem som ska utföra tjänsten ska den enskilde själv få bestämma.

Långt ifrån alla funktionshinder är synliga. Detta ska emellertid inte påverka utformningen av samhällets stöd som alldeles oavsett funktionsnedsättningens karaktär ska vara anpassat och effektivt. Även människor med icke synliga funktionsnedsättningar har samma rätt till samhällets stöd som de med mer fysiskt betingade funktionsnedsättningar. Särskilt viktigt är att arbeta mot de fördomar och skamkänslor som i allt för stor utsträckning präglar attityderna till psykiska sjukdomar.

Det offentligas hjälp till anhöriga ska vara flexibel, utgå från den enskildes önskemål och integritet samt vara utformat efter subsidiaritetsprincipen, vilket innebär att insatserna ska vara stödjande och kompletterande istället för styrande och ersättande. Det ska med andra ord inte uppfattas som ett krav på anhöriga att vårda en närstående, men om sådana önskemål finns, ska det offentliga gå de anhöriga till mötes i så stor utsträckning som möjligt. Det kan handla om ekonomisk ersättning, utbildning, avlastning, stöd och råd samt träffpunkter för anhörigvårdare.

Läs mer ur Kristdemokraternas partiprogram