Religion och kyrka

Ett av de mest karaktäristiska uttrycken för människans natur är förmågan och den starka benägenheten att reflektera över sin egen existens. Detta har fött existentiella frågor som visat sig vara närvarande under hela mänsklighetens historia och som till exempel handlat om världens uppkomst, döden och meningen med livet. Till det djupast mänskliga hör således människans själsliga och andliga behov.

Det är ett obestridligt faktum att kristendomen historiskt sett har haft ett stort och positivt inflytande i världen och Sverige. Läran om att varje människa är skapad till Guds avbild, och önskad av Gud, har på ett sätt som saknar motstycke bidragit till respekten för varje persons unika värde och oersättlighet. Samtidigt har jämlikhetsideal under sekler kunnat hämta näring i den kristna trons jämställande av alla, oberoende av etnicitet, kön och social ställning. Detta har exempelvis varit påtagligt i kampen för slaveriets avskaffande. Den för den kristna traditionen unika distinktionen mellan andlig och världslig auktoritet har utgjort en av grundvalarna för såväl västerlandets politiska frihetstradition som för religionsfriheten.

Kristen etik utgör till stor del den värdegrund som vårt samhälle vilar på. Detta kommer till uttryck i lagstiftningen och synen på svaga och sjuka. Dessutom har kristendomen och de kristna samfunden haft stor betydelse för såväl demokratins framväxt i västerlandet som för den kommunistiska diktaturens sammanbrott i det forna Östeuropa. Kristendomen har också på många sätt bidragit till att forma det andliga, kulturella och demokratiska landskapet i Sverige. Vi har en förpliktelse gentemot kommande generationer att förvalta detta vitala arv. Att skapa en medvetenhet om den egna historiska identiteten är en central bildningsuppgift för samhällets institutioner och är därtill en viktig förutsättning för att kunna förstå människor som har en annan religiös och kulturell bakgrund.

Alltsedan 1900-talets början har sekulariseringen trängt undan kristendomen. De senaste årens invandring har dessutom inneburit att det svenska samhället i allt högre grad har kommit att präglas av religiös pluralism. Eftersom människan är en fri, tänkande varelse med eget samvete, är religionsfrihet en självklar mänsklig rättighet, vilket innebär att alla människor ska ges rätten att bekänna och utöva sin religion. Den ökande religiösa pluralismen ska dock inte bara tolereras, utan därtill också respekteras. Den tillför nya perspektiv på de existentiella frågorna, vilket ökar både förståelsen för och kunskapen om andra religioner och dess utövare. Friheten att utöva sin religiösa tro får dock aldrig medföra att man i trons namn kränker andra människor.

Det offentliga ska förhålla sig till de olika religiösa kyrkorna och samfunden i enlighet med subsidiaritetsprincipen, det vill säga vara stödjande och kompletterande istället för styrande och ersättande. Det innebär att kyrkor och andra religiösa samfund ska ges goda möjligheter att verka och utvecklas i frihet utan statlig styrning och i enlighet med sin särart. Att Svenska kyrkan har skiljts från staten är därför följdriktigt.

Förutom att vara ett forum, där människor kan dela och uttrycka sin andliga längtan, är ett vitalt samfundsliv till gagn för samhället även i ett generellt perspektiv. Dels befrämjas normbildningen och förutsättningarna att etablera en gemensam värdegrund; dels stärks det demokratiska systemet när människor engageras och arbetar tillsammans i olika former av föreningsverksamhet. Stöd ska därför utgå till de trossamfund som bedriver verksamhet, vars karaktär och ändamål står i överensstämmelse med grundläggande principer om att varje människa är unik och att alla människor har samma absoluta och okränkbara värde.

Att det offentliga ska förhålla sig i enlighet med subsidiaritetsprincipen till trossamfunden innebär dessutom att statlig, kommunal eller landstingsverksamhet inte ska ersätta den som trossamfunden själva bedriver. Trossamfunden tillhör det civila samhället, som i sin tur är ett resultat av enskilda människors och gruppers initiativ. Det offentliga ska komplettera istället för att konkurrera med denna verksamhet. Uppgiften för det offentliga är således inte att ersätta utan snarare att uppmuntra, samarbeta med och ta vara på till exempel det sociala arbete som många trossamfund bedriver såväl inom som utom landets gränser. Men kommunerna respektive staten har alltjämt det yttersta ansvaret för att medborgarnas välstånd säkerställs och att Sveriges internationella åtaganden fullgörs.

Läs mer ur Kristdemokraternas partiprogram