Universitet, högskola och forskning

Universitet och högskola har två huvudmål med sin verksamhet: dels att studenterna genom undervisning tillägnar sig vetenskaplig kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt, dels att genom forskning generera ny vetenskaplig kunskap. Det vetenskapliga arbete som bedrivs inom universitets- och högskoleväsendet är ett uttryck för människans naturliga kunskapstörst och sanningssökande och har därför ett värde i sig. Alla ämnesområden måste garanteras tillräckliga resurser, därför kan ekonomiskt tillväxttänkande inte dominera tilldelningen av resurser till universitets- och högskoleväsendet. Även om universitet och högskolor har en stor betydelse för till exempel näringslivets förnyelse, regional utveckling och bättre hälsa måste ämnesområden där landvinningar inte direkt kan omsättas i materiell tillväxt tillförsäkras goda villkor. Utbildning och forskning inom dessa områden, till exempel humaniora, är ofta kulturbärare och bidrar till ökad livskvalitet.

Universitets- och högskoleverksamheten ger upphov till samhälleliga vinster genom att arbetsmarknaden får tillgång till välutbildad arbetskraft och att de vetenskapliga framstegen underlättar vår tillvaro. För vår välfärd är det viktigt att Sverige ligger långt framme när det gäller forskning och det måste finnas tillräckliga resurser för att vi ska hålla en hög internationell nivå inom området. Det är av gemensamt intresse att det görs lönsamt att genomgå högre utbildning och att resurser satsas för att verksamheten ska hålla hög kvalitet. Utbildning på både grundutbildnings- och forskningsnivå måste därför uppmuntras och verksamheten vid universiteten och högskolorna ständigt utvärderas så att de håller hög kvalitet. Tankens frihet är en förutsättning för framgångsrikt kunskapssökande. Universitet och högskolor ska åtnjuta stort mått av självbestämmande i förhållande till statsmakterna. Högskolor och universitet med andra huvudmän än staten ska också uppmuntras och stödjas. Vidare ska det finnas stora möjligheter för enskilda universitet och högskolor att själva utforma antagningskriterierna till utbildningarna och utbildningarnas utformning.

Den högre utbildningen ska vara tillgänglig för alla som har intresse av och förutsättningar för studier på universitets- och högskolenivå. Ett sätt att öka tillgängligheten är att erbjuda utbildning på distans. Stora ansträngningar måste göras för att komma tillrätta med den etniska och sociala snedrekryteringen av studenter till den högre utbildningen. Ett aktivt arbete för större jämlikhet och bättre jämställdhet inom universitets- och högskoleväsendet är nödvändigt. Ingen ska behöva avstå från högre studier av ekonomiska skäl. Undervisningen vid universitet och högskolor ska därför vara avgiftsfri för den enskilde studenten. Kostnaderna för försörjningen under studietiden ska delas mellan den enskilde och det offentliga. Studiestödssystemet ska utformas så att det är överblickbart och långsiktigt hållbart.

Som alla andra människor i samhället har självfallet också studenterna inom universitets- och högskoleväsendet full föreningsfrihet. Det innebär rättigheter att såväl kunna avstå från att organisera sig som att bilda nya studentorganisationer. Ett så kallat kårobligatorium är därför främmande för kristdemokratisk ideologi.

Den kristdemokratiska synen på självförvaltande högskolor innebär att företrädare för högskolan, det vill säga forskare/lärare och studenter ska ha avgörande inflytande och ansvar för verksamheten. Men det omgivande samhället har också intresse av högskolans utveckling och kan bidra med värdefull erfarenhet.

Den kunskap som det mänskliga kunskapssökandet ger upphov till kan missbrukas och användas i moraliskt förkastliga sammanhang. Såväl den enskilde forskaren och det vetenskapliga samfundet som samhället i stort har ett ansvar för att verksamheterna inom universitet och högskola bedrivs inom givna etiska ramar, där alla människors absoluta och okränkbara värde är en självklar utgångspunkt.

Läs mer ur Kristdemokraternas partiprogram