Utvecklingssamarbete och frihandel i en global ekonomi

Idén om att alla människor, var de än bor, har samma värde och att vi alla har ett ansvar för varandra utgör en stark motivation till den solidaritet som är grundläggande i den kristdemokratiska ideologin. Människovärdet är universellt och kan därför inte relativiseras av geografiska gränser.

De globala klyftorna är med denna utgångspunkt oacceptabla. En friare världshandel med rättvisare spelregler är en förutsättning för att klyftorna ska kunna minska. Bara då kan människor i de minst utvecklade länderna med egen kraft resa sig ur fattigdomen. I denna process kan långsiktigt utvecklingsstöd spela en viktig roll.

De övergripande målen för Sveriges utvecklingssamarbete måste vara att hävda människovärdet, främja mänskliga rättigheter och demokrati samt höja de fattigas levnadsnivå. Den enskilda människans situation måste vara i fokus för detta arbete. Måttet på utveckling kan därför inte enbart vara förändringar på makroplanet.

Mänskliga rättigheter är både ett mål och ett medel inom biståndet. Genom ökad delaktighet i samhället, starkare civila samhällen och större spridning av makt och resurser främjas förutsättningarna för en positiv ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling, liksom för en mer jämlik fördelning av resurserna.

Fattigdomsbekämpningen är mångfacetterad, men handlar ytterst om att ge möjlighet att få leva ett människovärdigt liv. Det innebär att främja ekonomisk tillväxt och handel, social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet, stöd att utveckla en fungerande nationell hälso- och sjukvård, hushållning med naturresurser och omsorg om miljön, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt säkerhet och konfliktförebyggande åtgärder. I de fattiga länderna bär ofta kvinnor huvudansvaret för familjen, och därmed de tyngsta bördorna av fattigdomen. Med tanke på deras ansvar för familj och barn ska kvinnors situation prioriteras i utvecklingssamarbetet.

Arbetet för global utveckling kräver en helhetssyn på relationerna mellan fattiga och rika länder, där såväl skuldavskrivningar som handel – bland annat genom ökad inhemsk förädling av råvaror, bistånd och miljöfrågor ingår. Bistånd i sig kan inte åstadkomma ekonomisk tillväxt, utan måste vara en komponent i en sammanhållen utrikespolitik till stöd för mänskliga rättigheter och de fattiga ländernas utveckling. Utvecklingssamarbetet bör framför allt inriktas på att överföra kunskap, och att ändra regler och strukturer som hindrar de fattiga länderna att utvecklas.

Handels- och biståndspolitiken måste samverka för att u-ländernas ekonomier ska integreras på ett hållbart sätt i den globala ekonomin. Det behövs handelsliberaliseringar för de produkter som de fattiga länderna är bäst på att producera. Tillgång till EU:s jordbruksmarknad är viktig för rättvisa spelregler för u-länderna. De behöver också få stöd för att utveckla den juridisk-tekniska kapacitet som krävs för att hantera alltmer komplexa handelsregler. Ny informationsteknik bör användas för att integrera utvecklingsländer bättre i världsekonomin.

Utvecklingssamarbetet baseras alltför mycket på givarnas tänkande, teknikval, ekonomiska system och sociala strukturer, där i-länderna överför sina livsstilar till u-länderna. Detta är inte socialt eller ekologiskt hållbart. Samtidigt som västvärlden söker nya hållbara produktionsmetoder måste internationellt bistånd i hög utsträckning inriktas på stöd till uppbyggandet av nationellt miljöskydd, utbildning samt överföring av miljövänlig teknik.

Utvecklingssamarbete kan bidra till fredlig utveckling och motverka konflikter. Samarbete för att bekämpa miljöproblem och HIV/AIDS-spridningen, liksom för att lösa vattenfrågan och hantera befolkningstillväxten, är starkt relaterade till de säkerhetspolitiska aspekterna. Stöd till mänskliga rättigheter och demokrati kan effektivt bidra till att stabilisera nyblivna men ännu svaga demokratier. Det konfliktförebyggande biståndet bör prioriteras, liksom insatser för försoning och stabilitetsskapande i efterkrigsområden.

Det humanitära biståndet är en viktig del av det internationella biståndet. Det är inte minst vid katastrofer och i konflikter som människor lider, flyktingströmmar uppstår och flest brott mot mänskliga rättigheter sker. Internationella och frivillig- organisationers resurser och distributionssystem bör nyttjas, speciellt då biståndet, på grund av väpnade strider eller diktaturregimer, inte kan nå fram via officiella kanaler.

Det slutliga målet med internationellt bistånd är att det en dag inte längre ska behövas. För att stödja den nationella biståndsviljan är det lämpligt att fastställa en biståndsnivå som gäller såväl i låg- som högkonjunktur. Sverige bör ge minst en procent av BNI i internationellt bistånd. Utöver detta bör staten på olika sätt främja människors frivilliga engagemang och gåvogivande till biståndsändamål.

Det måste finnas tydliga instrument för styrning, samordning och uppföljning av biståndet. Oberoende utvärderingar av biståndet ska ske. Detta gäller även för de multilaterala organisationer genom vilka en stor del av det svenska biståndet går.

Läs mer ur Kristdemokraternas partiprogram