I vardaglig mening är ofrihet ofta förknippad med liten egenmakt, att ens livsvillkor dikteras av någon annan än en själv. Det kan handla om kvinnan som inte vågar gå hem själv på natten, individen som upplever att det blir väldigt lite kvar att leva på när skatten är betald eller ungdomar som inte själva tillåts välja partner och visa sin kärlek. För många kan det handla om att vara beroende av att välfärdens tjänster ska fungera för att kunna leva ett aktivt liv. Säkra stadsmiljöer, pålitlighet och valfrihet i välfärden och skydd för dem, som under hot, trotsar den egna familjens eller andras påbud om livsstil är alla exempel på områden där det politiska ansvaret för att främja människors egenmakt måste vara tydligt.