De välfärdspolitiska reformer som genomfördes under 1960- och 70-talen, med bland annat en utbyggd offentlig barnomsorg, underlättade kvinnors lönearbete, men bröt inte könsuppdelningen av arbetsmarknaden. Den öppna lönediskrimineringen försvann ur avtalen, men upprätthålls i indirekta och dolda former. Lönenivåerna i olika yrken och olika branscher följer könsuppdelningen, liksom utbildningsvägar som domineras av kvinnor leder till anställningar med lägre lön. Kvinnor förväntas nöja sig med deltider, medan heltid är norm för männen. Även inom samma yrke och vid individuell lönesättning finns systematiska skillnader mellan könen, eftersom lönen inte sätts för utfört arbete, utan efter hur uppgiften värderas av manssamhället.