En orättfärdig värld

Vi lever i en orättvis, ohållbar och orimlig värld. I enlighet med det kapitalistiska systemets logik samlas allt större rikedomar i allt färre händer, medan det stora flertalet av världens människor hålls nere i fattigdom och ofrihet. Klyftorna vidgas, både inom länder och mellan rika och fattiga länder. Naturresurser plundras och miljön förstörs. Krig och förtryck medför ofattbara lidanden.

Kapitalismen har alltid varit gränsöverskridande. I detta avseende innebär dagens internationaliserade ekonomi inget nytt. Samtidigt framträder vissa drag allt mer tydligt. De transnationella företagen lägger under sig allt större marknader och allt mer makt. Informationstekniken har möjliggjort en gigantisk ökning av kapitalrörelser och kortsiktig spekulation. Avreglering och privatisering av gemensamma tillgångar har dragit in allt fler människor och allt fler sektorer av produktionen i världsekonomin. Fattiga länders möjlighet till utveckling undergrävs genom att de högutbildade dras till de stora företagen i västvärlden. Kapitalet utnyttjar varje skillnad i sociala rättigheter för att maximera sina vinster. Arbetare i olika länder ställs mot varandra. Fackliga rättigheter angrips och försämras.

Den nyliberala offensiven mot offentligt ägande och mot arbetarrörelsens framsteg är både ett resultat av och en grund för den kapitalistiska stagnationen, med arbetslöshet och underutveckling på många håll som följd.

Välfärdsstatens och offentliga sektorns expansion under efterkrigstiden kunde ske av flera skäl: en gammal insikt om att socialpolitik behövdes för att hålla samman samhället, arbetarnas krav på att få ta del av sin egen ökade produktion och kapitalets behov av en effektivare reproduktion av arbetskraften och av en långsiktig arbetsfred. Det ekonomiska utrymmet fanns. Arbetarrörelsens krav fick inte gehör utan strid, men kunde tolereras. På 1960- och 70-talen fortsatte arbetarrörelsen stärkas och samtidigt radikaliseras. Detta mötte starka reaktioner från kapitalets sida. Klasskompromissen sades upp steg för steg.

Kapitalets offensiv har förskjutit de politiska ramarna. Även regeringar som bestått av traditionella arbetarpartier har många gånger utfört politiska beställningsverk åt kapitalet. Anpassningen har som strategi visat sig vara misslyckad. En sådan politik har inte hävt den kapitalistiska stagnationen. Den ekonomiska tillväxt som trots allt ägt rum har gjort de rika rikare samtidigt som den synliggjort avsaknaden av politisk vilja att rättvist fördela samhällets resurser.

De framgångsrika angreppen på välfärden visar att reformer inom ramen för det kapitalistiska samhället snabbt kan rullas tillbaka när maktförhållandena mellan arbete och kapital förändras.

Den orättvisa världsordningen slår särskilt hårt mot kvinnor. Kvinnorna utför två tredjedelar av arbetet i världen, men får bara en tiondel av inkomsterna. En hundradel av världens samlade tillgångar ägs av kvinnor. En majoritet av de människor som lever i extrem fattigdom är flickor och kvinnor. Många kvinnor och barn tvingas in i den internationella sexindustrin. Reaktionära stater och rörelser som öppet förnekar kvinnors mänskliga rättigheter och inte tvekar att upprätthålla den patriarkala maktstrukturen med brutalt våld har stärkt sin ställning. Kraven på avregleringar och privatiseringar i fattiga länder leder till social nedrustning, så att hälsovård och utbildning i än högre grad blir ett privilegium för de rikaste. Lokal produktion slås ut. Därmed begränsas kvinnors rättigheter och möjligheter ytterligare.

Kapitalets profitjakt och en ojämlik marknad, har lett till en hänsynslös exploatering av människor och miljö. Tjugo procent av världens befolkning förbrukar åttio procent av jordens resurser. Vårt levnadssätt tömmer naturtillgångarna, utrotar växt- och djurarter och hotar hela det ekologiska systemet. En hållbar utveckling inom ett rättvist miljöutrymme är oförenlig med dagens maktförhållanden.

Sedan Sovjetunionens upplösning och planekonomiernas ekonomiska och politiska sammanbrott är USA ensam supermakt med en militär kapacitet lika stor som samtliga övriga länders tillsammans. USA:s dominans har inte inneburit fred och avspänning. Tvärtom kännetecknas vår tid av en allt mer aggressiv imperialistisk expansion. Imperialismen är ett globalt system av ekonomiska relationer.

USA:s beroende av oljeimport ökar stadigt samtidigt som landet är världens mest skuldsatta. Det nordamerikanska kapitalets internationella position och dess långsiktiga förmåga att generera profiter blir allt mer beroende av att USA kan demonstrera sin politiska och militära styrka. Ett läge av permanent krig mot verkliga eller påstådda fiender skapas. Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.

USA åsidosätter öppet folkrätten och tar sig friheten att försvara sina ekonomiska och militära positioner med de medel man finner lämpliga. Ett snävt och kortsiktigt perspektiv får USA att totalt negligera internationellt viktiga miljöfrågor som jordens klimatförändring. Detta trots Supermaktsarrogans och brutalt maktspråk undergräver FNs och andra internationella organs möjlighet att agera. Med pågående eller planerade krig som förevändning kan USA få också andra stater att inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna, så att individernas rättssäkerhet upphävs.

Reaktionära, religiöst färgade men i grunden politiska, krafter vinner terräng i stora delar av världen. De hotar mänskliga rättigheter, i synnerhet kvinnors liv och frihet, och de underblåser konflikter mellan länder och folk. Högerextremistiska och rasistiska grupperingar har åter flyttat fram sina positioner, inte minst i Europa. Oavsett om de är öppet fascistiska eller döljer sig i populism utnyttjar de människors rädsla i ett samhälle där trygghet och välfärd raseras. När starka ekonomiska intressen finner det ändamålsenligt att alliera sig med högerextrema strömningar hotas demokratin.

Kapitalets och den politiska högerns krafter är starka, men bilden är inte entydig. Den politiska demokratins former – flerpartisystem, yttrandefrihet, fria val etc. – har fått ett internationellt genomslag utan historisk motsvarighet. Många gånger är den formella demokratin föga mer än en fasad, men störtandet av de öppna diktaturerna är trots det ett viktigt framsteg som skapar en plattform för fortsatt kamp.

Över hela världen växer protesterna mot effekterna av den nyliberala politiken, och rörelsen för global rättvisa växer. Allt fler kvinnor världen över kräver frigörelse och mänskliga rättigheter. En rasism som imperialismen skapat och underblåser föder solidaritetsrörelser. Människor som vägrar bli dominerade och hunsade säger ifrån. Miljöfrågan engagerar människor ur olika samhällsgrupper och den nya fredsrörelsen är en av största sociala rörelserna efter andra världskriget.

Vi ser en värld med hårdnande politiska motsättningar, som för med sig allvarliga hot mot människors liv och välfärd, men samtidigt öppnar nya möjligheter. Det är vänsterns stora utmaning att samla och organisera alla de människor som är övertygade om att en rättvis värld är både möjlig och nödvändig.

Läs mer ur Vänsterpartiets partiprogram