Kamp mot rasismen

Rasismen är en del av den globala världsordningen. Rasistiska strukturer finns också i det svenska samhället. Det vore ett misstag att reducera rasismen till att handla om biologistiska rasläror och till politiska rörelser som bär upp dessa. Rasistiska föreställningar som på skilda sätt kopplar människors beteende och värde till härkomst och utseende, påverkar människors sätt att handla, både privat och offentligt.

Rasismen är något annat än allmänna fördomar. Den måste förstås i förhållande till maktrelationer i samhället som helhet. När det finns en över- och underordning, kan särskiljande och uteslutande processer, liksom nedsättande föreställningar och attityder hos enskilda påverka hur privilegier och möjligheter tilldelas och förvägras.

I Sverige yttrar sig rasismen dels i misshandel, förföljelser och trakasserier, dels i sådant som den ojämlika tillgången på, eller villkoren för, arbete, utbildning, inkomst, bostad, och politisk representation. Diskriminering av människor på grund av utseende eller ursprung är förbjuden antingen den är medveten eller ej, men utgör trots det en del av samhällslivet.

I Sverige, liksom i många andra europeiska länder, har rasistiska strukturer gjort att klassamhället fått en etnisk skiktning. Makt, inflytande och materiell levnadsstandard är idag ojämnt fördelade mellan etniskt segregerade bostadsområden. Det gäller även tillgången till, och villkoren för, välfärd, utbildning och privat service. Den strukturella diskrimineringen påverkar hela bostadsområden. Segregationen innebär också att vardagsarenor och sociala relationer präglas av den rumsliga uppdelningen, vilket spär på och blir en egen grogrund för föreställningar om ”vi” och ”dom”. Segregationen är därför ett uttryck för klassamhället om dess rasistiska strukturer, men blir också en självständig faktor i återskapandet av ett etniskt skiktat klassamhälle.

Rasistiska strukturer återskapas genom det kapitalistiska systemet. Inte minst sker detta genom uppdelningen på arbetsmarknaden. Där utnyttjas olikheterna i villkor, för att skärpa utsugningen av arbetskraften. Det innebär till exempel flytt av produktion till låglöneländer med svag facklig organisering, eller överlastning av arbetslöshet och sämre arbetsvillkor på socialt redan utsatta grupper. Personer med utländsk bakgrund är koncentrerade inom lågbetalda, monotona och hälsofarliga yrken med små möjligheter till avancemang, eller finner sig hänvisade till riskfyllt egenföretagande, för vilket de ofta antas vara särskilt lämpade. Det finns också en stark koppling mellan utländsk bakgrund och osäkra anställningsformer. En sådan etnifierad arbetsmarknad underlättar för kapitalet att sätta ett tryck på alla arbetstagare. Denna situation både avspeglar och återskapar de rasistiska strukturerna.

Sambandet mellan det kapitalistiska systemet och rasismen syns tydligt i den globala arbetsdelningen och den imperialistiska exploateringen. Västs rikedom är delvis skapat genom utarmning av den lokala och regionala miljön i utvecklingsländerna. Dagens rasism har en historisk bakgrund i den tid då kolonialismens utplundring skulle rättfärdigas. Även om ord som ras ofta övergått i ett diffust och negativt definierat kulturbegrepp, lever rasismens huvuddrag vidare. Att vissa folk hålls nere i fattigdom och förtryck framstår som en bekräftelse av den rasistiska världsbilden, samtidigt som rasismen legitimerar den orättvisa världsordningen. Olika länders position i produktionshierarkin påverkar hur människor värdesätts efter sin härkomst, även sedan de flyttat till ett annat land. Dagens nya fas av aggressiv imperialism – ”kriget mot terrorismen” – återskapar på ett handfast sätt ett rasistiskt tänkande. Rasismen är ensam vare sig orsak till eller verkan av nykolonisering och imperialistiska krig. Men den är nödvändig när imperialistiska ingripanden ska legitimeras. Och när människor avhumaniseras, till exempel genom terroriststämpeln, förstärks rasistiska tankemönster också i vardagen, vilket påverkar människors villkor både i de länder som drabbas av krigshandlingar och i kapitalismens kärnländer, däribland Sverige.

Även patriarkatet och rasismen samverkar. Utlandsfödda kvinnor möts av mycket låga förväntningar från majoritetssamhället och placeras längst ned i den ekonomisk-sociala hierarkin. Hushållsarbete i andras hem kan exempelvis framställas som ett framsteg för dem. När sexuellt färgade föreställningar knyts till hudfärg eller kulturell bakgrund drabbas både kvinnor och män.

Kampen mot rasism, segregation och diskriminering handlar inte om invandrade eller utlandsfödda. Det är en kamp för att humanism och mänskliga rättigheter ska omsättas i praktik i Sverige och världen och för att demokratin ska omfatta var och en som bor i landet. Denna kamp måste föras på flera plan samtidigt.

Att se och bemöta vardagsrasismen, den man kan stöta på vid allt från krogköer till jobbansökningar, är en del av det antirasistiska arbetet. En annan del är att samla ett motstånd mot öppet fascistiska och rasistiska rörelser och motverka en ökande acceptans för dessa. Både svensk- och utlandsfödda kvinnor och män behövs i denna kamp.

Rasism och främlingsfientlighet gror inte i vakuum. Sociala orättvisor och växande klyftor fungerar som drivhus för förenklade förklaringar, till exempel att skylla alla problem på den som ser annorlunda ut eller att drömma om ett förment idylliskt förflutet. Därför är en politik som minskar de sociala klyftorna en bärande del i vår antirasistiska strategi. Eftersom försörjningen och arbetsvillkoren är så centrala, är det särskilt viktigt att motverka etnisk diskriminering och underordning på arbetsmarknaden.

En verksam antirasistisk politik utmanar rådande maktförhållanden och fordrar en omfördelning av samhällets resurser. Men människors värderingar påverkas också av de normer som anges i bland annat utrikespolitik och asyllagstiftning. Därför är arbetet för en human flyktingpolitik också ett antirastiskt arbete. Den antiimperialistiska kampen blir en kamp också mot rasistiska föreställningar och ideologier.

Läs mer ur Vänsterpartiets partiprogram