Makt över arbetet

Rikedomar och välstånd skapas genom människors arbete. Arbetet ger möjlighet till delaktighet i samhällslivet, såväl individuellt som kollektivt. Egen försörjning är grunden för personlig frigörelse och självständighet. Makten över arbetet är nyckeln till makten över samhällsutvecklingen.

Arbete är en mänsklig rättighet och en samhällelig nödvändighet. Arbete åt alla är ett strategiskt huvudmål för vänsterpartiet.

Hög arbetslöshet ökar klass- och könsklyftorna. Den försvagar de arbetande och deras fackliga organisationer. Under hot om uppsägningar kan reallönerna pressas ned, arbetsförhållandena försämras och anställningstryggheten luckras upp. Barnafödandet minskar till följd av ekonomisk och social otrygghet. Långvarig arbetslöshet kan för den enskilde leda till sjukdom och hopplöshet. För samhället medför den hämmad tillväxt och minskade skatteintäkter, vilket ökar de sociala kostnaderna och leder till nedskärningar i den offentliga sektorn. Arbetslösheten slår därmed särskilt hårt mot kvinnor, som både förlorar anställningsmöjligheter och berövas den sociala service som ofta är förutsättningen för deltagande i arbetslivet.

Många arbetarklasskvinnor, unga och invandrare har olika former av otrygga anställningar och deltider, både inom den privata och den offentliga sektorn. Dessa former av anställningar leder ofta till att människors makt över det egna arbetet minskar, att de har svårt att försörja sig och att hävda sig på arbetsplatserna. Dessa former av anställningar ökar klass- och könspolariseringen på arbetsmarknaden. De osäkra anställningarna blir också ett verktyg i händerna på arbetsgivarna för att pressa ner lönenivåerna.

En arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är en strategisk reform som skulle gynna arbetarklassen på flera olika sätt. Kampen mot arbetslösheten underlättas liksom fördelningskampen mellan arbete och kapital. Fördelningen av arbetstid och inkomster bland de arbetande kan också utjämnas. En daglig arbetstidsförkortning innebär också att det obetalda arbetet, som idag i stor utsträckning utförs av kvinnor, kan fördelas jämnare.

När förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter decentraliseras tenderar inkomstklyftorna att öka, såväl inom branscher som mellan privat och offentlig sektor. Löneskillnader mellan kvinnor och män består eller ökar. Om dessutom individuell lönesättning tillämpas ökar inkomstklyftorna ytterligare. Samordnade avtalsförhandlingar med centrala avtal är ett sätt att förhindra att arbetsgivarna spelar ut olika löntagargrupper mot varandra och att motverka lönediskriminering av kvinnor.

På arbetsmarknaden upprätthålls kvinnors underordning genom könsarbetsdelningen och den systematiska lönediskrimineringen. Kvinnor har genom historien alltid arbetat och deras arbete har så gott som alltid varit underordnat männens. Industrialismen och kapitalismen löste upp gamla patriarkala band, men kvinnornas underordning bevarades, om än i nya former.

De välfärdspolitiska reformer som genomfördes under 1960- och 70-talen, med bland annat en utbyggd offentlig barnomsorg, underlättade kvinnors lönearbete, men bröt inte könsuppdelningen av arbetsmarknaden. Den öppna lönediskrimineringen försvann ur avtalen, men upprätthålls i indirekta och dolda former. Lönenivåerna i olika yrken och olika branscher följer könsuppdelningen, liksom utbildningsvägar som domineras av kvinnor leder till anställningar med lägre lön. Kvinnor förväntas nöja sig med deltider, medan heltid är norm för männen. Även inom samma yrke och vid individuell lönesättning finns systematiska skillnader mellan könen, eftersom lönen inte sätts för utfört arbete, utan efter hur uppgiften värderas av manssamhället.

Könsarbetsdelningen har också präglat de fackliga organisationerna, som har utvecklat egna patriarkala strukturer enligt arbetsmarknadens modell med männens arbetsmönster och arbetsvillkor som norm.

Fortfarande är många arbetsmiljöer oacceptabla. Belastningsskador, som främst drabbar kvinnor inom arbetarklassen, är den enskilt största orsaken till långtidssjukskrivningar. Prestationskraven ökar och kontakterna med arbetskamrater begränsas. Det fackliga inflytandet över arbetsmiljöarbetet ifrågasätts.

Den tekniska utvecklingen, inte minst inom IT-området, skulle kunna innebära en utveckling av många arbetsuppgifter i riktning mot ett allsidigare och mer stimulerande innehåll. Men maktförhållandena på arbetsmarknaden förhindrar att dessa möjligheter förverkligas fullt ut. Arbetsmarknaden tudelas. Vissa skikt inom arbetarklassen ges allt mer monotona arbetsuppgifter och allt mindre inflytande över sin arbetssituation under osäkra anställningsförhållanden. För andra grupper, som har en starkare ställning på arbetsmarknaden, ger den nya tekniken möjlighet att utveckla kompetens och ansvar.

Varje år omsätts enorma summor i ekonomisk brottslighet, där företag står för en mycket större andel än de enskilda som fuskar i socialförsäkringssystemen. Det får svåra konsekvenser för arbetsmarknaden, seriösa företag slås ut och möjligheten att upprätthålla anställningsvillkor och god arbetsmiljö är obefintliga i företagen och för de anställda i den svarta sektorn. Det är företagarna, inte enskilda arbetstagare, som möjliggör och tjänar på den ekonomiska brottsligheten.

För den enskilde innebär svartarbete en osäker situation. Man står utanför trygghetssystem och utan möjlighet att hävda några anställningsvillkor. Svårast är det för de s.k. papperslösa invandrare som arbetar utan uppehålls- eller arbetstillstånd. Arbetsgivare profiterar på deras utsatta situation och kan använda den gruppen för att pressa ned löner och villkor på den övriga lagliga arbetsmarknaden. Företagen ska avkrävas ansvar för svartarbete, arbetstagarna ska ha rätt till skadestånd för förlorad arbetsinkomst och kränkning vid t.ex. för lågt utbetalade löner. Papperslösa ska inte behöva riskera att kastas ut ur Sverige för att de bidrar till att avslöja missförhållanden.

Denna uppdelning är än tydligare i ett internationellt perspektiv, där den rika västvärldens högteknologiska ”informationssamhälle” förutsätter industrialiserad och uselt betald massproduktion av datakomponenter och programkod i de fattiga länderna.

Strejk och hot om strejk är de arbetandes effektivaste verktyg i kampen för bättre löner och arbetsvillkor, den enda möjligheten att utmana den makt som arbetsgivaren har i kraft av sitt ägande. Därför måste konflikträtten försvaras mot alla försök till inskränkningar och försvagningar.

Kollektivavtalen är en ovärderlig tillgång för den fackliga rörelsen. Genom att arbetare och arbetsgivare gör upp om löner och arbetsvillkor begränsas konkurrensen på arbetsmarknaden och de anställda får en tryggare situation. Med individuella avtal och lagstadgade minimilöner stärks arbetsgivarsidan.

Det ligger ett stort värde i att framgångar i klasskampen garanteras i avtal i stället för i lag. Om medlemmarna har ett reellt inflytande över avtalskraven och de överenskommelser som sluts, så stärker avtalen de fackliga organisationernas legitimitet. Det gör det lättare att upprätthålla en hög anslutningsgrad, vilket i sin tur stärker facket och de arbetandes ställning. Det blir svårare för arbetsgivarna att ta tillbaka det de förlorat. Arbetsrättslagstiftningen ersätter inte kollektivavtalen. Dess uppgift är att garantera rätten och möjligheten att sluta kollektivavtal och den utgör det golv utifrån vilket avtalsförbättringar kan nås. Arbetsrättslagstiftningen ger de arbetande möjlighet att tillkämpa sig inflytande och rättigheter som arbetsgivarna aldrig skulle ha gett frivilligt.

Vänsterpartiet arbetar för en förstärkt arbetsrätt som innebär tryggare anställningar, högre krav på att arbetsgivarna tar ansvar för arbetsmiljön och en starkare ställning för kollektivavtalen. Genom politiska beslut vill vi underlätta en lönebildning där klass- och könsklyftorna minskar och lika lön för likvärdigt arbete garanteras. Vänsterpartiet arbetar för ökade statliga resurser till arbetsmiljöforskningen.

Fackföreningsrörelsen har en viktig roll i samhälls- och arbetslivet. En fackföreningsrörelse som för en solidarisk lönepolitik och mobiliserar och kämpar för grupper som har en svagare position på arbetsmarknaden, stärker sin och alla arbetandes positioner i förhållande till arbetsgivaren. Som part på arbetsmarknaden har också fackföreningarna ansvar för den lönediskriminering som fortfarande finns i kollektivavtalen och måste i detta sammanhang gå från ord till handling. De lokala fackliga rättigheterna bör stärkas genom ökade inslag av vetorätt och tolkningsföreträde.

Det internationella fackliga samarbetet blir allt viktigare. Det behövs ett gemensamt arbete mot social och ekologisk dumpning och en beredskap att genomföra internationella fackliga solidaritetsaktioner. Vänsterpartiet arbetar för att nationellt träffade centrala kollektivavtal skall gälla även för arbetskraft som tillhandahålls genom utländska entreprenader, privata eller som enskilda bolag eller bemanningsföretag. Fackföreningsinternationalerna bör ställa gemensamma krav på de verksamheterna som konkurrerar över nationalstatsgränserna.

De fackliga organisationerna skall vara självständiga i förhållande till företagen, staten och de politiska partierna. Vänsterpartiet stöder och vill samverka med den fackliga rörelsen.

Läs mer ur Vänsterpartiets partiprogram