Välfärd för alla

I alla utvecklade länder har statens roll i samhällsekonomin förstärkts. Staten är inte neutral. Dess grundläggande funktion är att upprätthålla de ekonomiska, sociala och politiska maktrelationerna i samhället. Kapitalismen är därför långsiktigt beroende av staten. Men också arbetar- och kvinnorörelsen kan genom sin kamp få staten att stödja sina intressen. Det är på detta sätt som de gemensamt finansierade verksamheterna formats till möjliga verktyg för rättvisa och solidaritet.

I Sverige har arbetarrörelsen varit pådrivande i uppbyggandet av en omfattande offentlig sektor i ekonomin, finansierad genom progressiv beskattning av medborgare och företag och understödd av en ekonomisk politik för full sysselsättning. En gemensam och solidarisk sektor, grundad på principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, utjämnar klass- och könsskillnader. En mer rättvis fördelning av inkomster och levnadsbetingelser mellan olika grupper av yrkesverksamma och mellan de yrkesverksamma och dem som står utanför arbetsmarknaden blir möjlig. Medborgarna får större möjligheter att genom demokratiska beslut och offentlig diskussion styra samhällsekonomins utveckling.

Tjänsteproduktionens andel av ekonomin växer. I takt med att produktionen av industrivaror automatiseras blir arbetsintensiva verksamheter som vård, omsorg och utbildning relativt sett dyrare att producera. För att dessa tjänster inte skall reserveras för en liten elit måste samhällets gemensamma resurser också användas för vårt gemensamma bästa. Den offentliga sektorn kommer att kräva en större del av den samlade nationalprodukten. Denna utveckling leder obönhörligen till konflikter med kapitalet.

Finansieringen av den offentliga sektorn innebär alltid en begränsning av det privata konsumtionsutrymmet. Motsättningen består även om kapitalets makt begränsas. Full sysselsättning och tillväxt bidrar till att denna motsättning lättare hanteras. Tjänsteproduktionen organiseras mer effektivt i offentlig regi, om målsättningen är att fler än de allra rikaste skall kunna ha tillgång till kvalificerad samhällsservice. Den skall styras och utvecklas demokratiskt med utgångspunkten att människorna är medborgare i ett samhälle och inte kunder på en marknad.

Den välfärdsmodell som vuxit fram i Sverige och Norden har betydande fördelar ur ett feministiskt perspektiv. Kombinationen av en aktiv arbetsmarknadspolitik med full sysselsättning som mål, rättigheter kopplade till individer istället för familjer eller arbetsplatser och större samhällsansvar för barnomsorg har varit viktig för kvinnors självförsörjning.

Skattesystemet skall utformas så att finansieringen av den offentliga verksamheten tryggas på långt sikt. Skatterna skall bland annat hjälpa till att utjämna inkomst- och förmögenhetsklyftor, de skall motverka konjunktursvängningar och de skall vara verktyg i omställningen till ett miljömässigt hållbart samhälle. Kommunerna skall ha självständig beskattningsrätt.

Utbildning, forskning, omsorg, vård, bostäder, kollektivtrafik och kultur är alla centrala ansvarsområden för den offentliga sektorn. Verksamheterna skall formas av en politik inriktad på demokratisering, jämställdhet, solidaritet och en ekologiskt hållbar utveckling. Behoven, inte betalningsförmågan skall vara avgörande. Privatiseringar och entreprenader innebär därför ett allvarligt hot mot den offentliga sektorns grundidé.

Socialförsäkringarna skall bygga på individens rättigheter och skyldigheter. Systemet skall ge medborgarna en inkomstrelaterad ersättning vid sjukdom, arbetslöshet, föräldraledighet och liknande, med en angiven lägsta nivå. Genom att finansieringen och inkomstutjämningen sker via ett progressivt skattesystem och inte individuella avgifter eller efter behovsprövning, betonas individernas rättigheter. Inkomstbortfallsprincipen innebär att nästan alla, inte bara de fattigaste, omfattas och gynnas av systemet. Därmed skapas en solidaritet även hos samhällets mellanskikt. Det generella välfärdssystemet ger en effektiv administration samt stor överblick och insyn. Det bidrar också i stor utsträckning till att frigöra medborgarna från de rikas välvilja, välgörenhet och fattigvård.

För att kunna ta tillvara sina intressen och påverka samhällsutvecklingen måste alla ha rätt och möjlighet till en likvärdig utbildning med hög kvalitet. Utbildningen är ett verktyg för personlig utveckling, jämställdhet och samhällelig demokratisering. Den är ett gemensamt ansvar och skall stå fri från privata vinstintressen.

Med statens funktion som upprätthållare av samhällsordningen följer också förtryckande inslag i den offentliga sektorn. Människor möts ibland av godtyckligt myndighetsutövande, patriarkala strukturer och diskriminering. Personalens inflytande över den egna arbetssituationen är ofta eftersatt och leder till missnöje och sämre service. En demokratisering av den offentliga verksamheten med ökat inflytande från såväl personal som medborgare är därför nödvändig.

Läs mer ur Vänsterpartiets partiprogram